Stalker

Kapitel 5

Nervös? Rädd? Vad trodde hon? Hennes ex hade utmanat honom och han hade inte kunnat göra någonting om Ronny inte fanns här. Det ville han inte tänka på.
"Ska vi gå hem till mig?"
"En liten stund då, jag måste upp tidigt."
"Jag med,"Malin tittade bort.
Han tittade på henne. Nu var det hon som undvek hans blickar. Han lutade sig fram och rörde vid hennes halssmycke. Ankh, en egyptisk symbol för evighet. Den kallades också livets nyckel. Hon hade haft den sen hon var liten. En present från moster som varit i Egypten.
"Vad är det?"
Ingenting." Han tog bort handen. "Ska vi gå hem till mig?"

De låg i hans säng och lyssnade på musik. Hon med örat mot hans hjärta, han med armen om hennes midja. Ibland var det skönt att skippa prata och bara vila i tystnaden. Men den här kvällen kändes som om han inte kunde släppa tankarna på det Jocke hade sagt.
Fråga henne vem som är mannen?
Vad fan menade han?
"Vad tänker du på?"
"Inget speciellt," svarade han.
Samma sak kunde han ha frågat henne, men han teg.
Den natten höll han om henne hårdare än någonsin, men ändå kändes det som om han inte fick något riktigt tag om henne, som om hon gled genom hans fingrar.
Väntrummet var nästan tomt så när som på en äldre kvinna som satt och bläddrade i en veckotidning.
Han gick fram till disken som bemannades av en mörkhyad sköterska. Han fäste blicken vid en punkt ovanför hennes axel.
"Hej, jag heter Adnan Imanovic. Min flickvän Malin Olsson skulle hit idag. Jag vill bara veta om det gick bra för henne."
Sköterskan kastade en hastig blick på datorskärmen. "Tyvärr. Vi bar ingen patient med det namnet inskriven hos oss."
"Jaha...men vi bestämde ju att jag skulle hämta henne."
"Jag är ledsen men hon är inte inskriven hos oss."
"Det var konstigt. Jag menar, det här är väl gynmottagningen?"
Sköterskan nickade och började plocka med några papper.
"Det har väl inte hänt nåt?"
"Förlåt?"
"Vad är det det heter? Komplikationer."
"Som jag sa. Hon är inte inskriven hos oss."
Du ljuger dåligt, tänkte han.
"Ok visst.... Tack ändå."
Han kände hennes blickar i ryggen när han lämnade väntrummet. Han beslut sig för att gå till cafeterian. Där var det lika dött som i väntrummet. Två grönklädda kvinnor stod framför honom i kön till kassan. Förstrött lyssnade han till deras konversation som kretsade kring en ny dokusåpa. Det gamla vanliga uppläget. En grupp främmande människor som förts samman i något långsökt syfte. En kamera som följde varje steg de tog och registrerade varje skiftning i ansiktet. Människors inte blottades som genom en kirurgs rena, kliniska snitt. Intriger och falskspel.
När det var hans tur beställde han en kopp kaffe och en citronmazarin och slog sig ner vid fönstret som vette mot parkeringsplatsen. Bakom honom satt en ung och mager kvinna och pratade med en man. Hennes ena arm var kopplad till en drop som hängde på en metallställning. Det var nästan omöjligt att höra vad de sa. Han bet i mazarinen och tuggade långsamt. Torr. Kaffet smakade bränt, som om det stått för länge på kaffebryggaren. Han visste att han tog en stor risk. Antagligen skulle sköterskan i receptionen berätta för Malin att en Adnan Imamovic hade frågat efter henne och hon skulle förstås undra hur han hade fått reda på att hon var där. Det var inte alldeles säkert att hon skulle ställa Adnan mot väggen, kanske hellre då väntat ut honom.
Han var säker på att Adnan inte visste något. Annars skulle väl sköterskan inte ljugit om att Malin var inskriven på mottagningen. Nej, sjukhusbesöket var hennes väl bevarade hemlighet. Och det var inte så svårt att gissa vad hon försökte dölja. Han hade hittat lappen på skrivbordet. En kallelse till gynekologmottagningen på lassarettet. Hon hade fått instruktioner om att fasta från midnatt och duscha på och morgonen. I parken utanför hennes bostad hade han väntat. Exakt klockan halv åtta hade hon kommit ut genom porten och skyndat mot busshållplatsen. Han hade satt sig på sätet bakom henne i bussen. I det bleka, orörliga ansiktet hade han utläst en stark anspänning. Så mycket begrep han att det inte var frågan om någon vanlig hälsokontroll. Och samtalet med sköterskan hade ytterligare bekräftat hans misstankar. Nu förstod han vad det var som hade tyngt Malin den sista tiden, varför hon verkat så pressad. Han förstod också att hon lämnat lappen synligt på skrivbordet för hans skull. Som ett hemligt meddelande, en ledtråd. Men gåtan var inte löst. Varför fick Adnan inte veta något? Vad var hon rädd för?
Han hade ätit upp mazarin och druckit ur sin kopp och såg på klockan att han har suttit här tillräckligt länge. När han reste sig fick han syn på sköterskan i kön till kassan. Hon slängde en flyktig blick åt hans håll, men han vände snabbt blicken mot entrén. Som tur var hade han haft luvan på sig. Hon skulle aldrig peka ut honom.
***
Hon mådde lite illa, annars kändes det inte så speciellt . Ingreppet hade gått snabbt och varit smärtfritt. Inte värre än den gången hon tog bort ett födelsemärke på ryggen. Fast det är ju inte riktigt samma sak, tänkte hon.
Nu var det i alla fall gjort. När hon vaknat upp ur narkosen hade hon fått te och en smörgås. Hon hade småpratat med en tjej som verkade var några år äldre. Min andra abort, hade tjejen berättat med viskande röst. Hennes kille visste inget. Det kändes skönt att ha en medbrottsling.
"Malin."
En av sköterskorna steg in i rummet när Malin klädde på sig.
"Det är en sak som du bör veta."
Malin nickade skumt.
Sköterskan ställde sig nära och talade med låg röst: "det har varit en kille här och frågat efter dig."
"Va?"
"Han sa att han hette Adnan eller Adam! Hur visste han att hon var här?"
"Sa du att jag var här?"
"Nej vi har tystnadsplikt." Sköterskan log och klappade henne på armen. "Jag ville bara att du skulle veta det."
Omöjligt, tänkte hon. Hon hade inte ens berättat om aborten för någon. Inte ens för sina kompisar.
"När var han här?"
"Ett par timmar sen."
"Då jag kom hit?"
"Ja, strax efteråt."
Strax efteråt, tänkte hon, han måste ha följt efter mig. Det är den enda förklaringen.
Hon gick ut i väntrummet, plockade fram mobilen som varit avstängd hela eftermiddagen. Ett missat samtal. Den inspelade rösten lät glad och förväntansfull: Hej det är jag. Ska vi ses två på fiket? Ring mig. Puss.
Hon knäppte av telefonen och stod med den i handen en lång stund.
Hon begrepp ingenting.

***
När Adnan var på väg hem efter föreläsningen ringde hans pappa och ville att de skulle träffas omedelbart. Han hade fått reda om bråket i restaurangen och undrat varför Adnan inte hade berättat något.
Ibrahim Imamovic var en kortvuxen man med tättsittande ögon som för de mesta hade ett milt och lättsamt uttryck, men när han blev upprörd flammade upp som eldslågor. Trots att Adnan var väl medveten om att pappan förr eller senare skulle få reda om bråket hade han dragit sig in i det längsta för att ringa honom. Nu när han borstade snön ur håret och mötte pappas blick i den fullsatta lokalen hade han en klump i magen.
Pappan hade aldrig slagit honom eller höjt rösten mot honom, någon anledning hade inte funnits eftersom Adnan alltid hade rättat sig efter pappas regler utan protester. Sara, hans lillasyster, var inte lika lätt att tas med. Snart fyllda femton hade hon satt igång ett tonårsuppror som skakat om pappa rejält. Sara hade varit bortskämd som en gammal tants knähund och hennes förvandling från söt pudel till arg bullterrier hade försatt pappan i ett tillstånd av total förvirring. Då han inte kunde vinna dusterna med Sara lät han sin frustration gå ut över sin fru och hans anställda. Han grälade över alla småsaker. Adnan kom inte heller undan.
"Gå in på kontoret jag kommer snart."
Adnan gick in i det lilla rummet bakom köket. Skrivbordet var fullt med papper och tomma kaffemuggar. Ena väggen upptogs av en stor oljereproduktion. Vy över Sarajevo, målad långt före kriget. Konstnären hade stått på samma kulle där general Mladic och hans män skjutit artillerigranter över staden. En likadan målning hängde hemma hos Adnans föräldrar ovanför den öppna spisen.
Adnan tyckte inte om tavlans ljusblå himmel och gyllenbruna sommarfärger. I hans ögon var den förljugen. Någon blå himmel mindes han inte. Inte några soliga sommardagar heller. För det mesta hade han varit inomhus och lekt bakom mörka gardiner eller kurat i det gravkammarlika skyddsrummet medan marken skakat ovanför hans huvud. Skyddsrummets betongtak hade varit hans himmel. Han hade haft sin mamma och pappa som hållit honom lugn, talat med lugna röster, ibland skämtat och skrattat. Skräcken hade aldrig fått riktigt fäste i honom, hans föräldrar hade motat bort den med humor och fattning. Det hade funnits de som har haft mycket värre. Som förlorade både mamma och pappa. Som i bästa fall hamnat på barnhem eller skickats till släktingar utomlands. Han hade haft en otrolig tur. Han hade fått komma till trygga Sverige som inte haft krig på hundratals år. Han hade kvar sin familj. Mamma. Pappa. Sara. Han hade Malin.
En liten stund senare stängde pappa dörren efter sig och tände en cigarrett. Han blev stående vid skrivbordet, pratade hetsigt och snabbt på bosniska:"Du jobbar väl ikväll?"
"Jag jobbar varje kväll, pappa"
"Mycket gäster idag. Det är bra."
Adnan nickade, väntade på att pappa skulle komma till saken.
"Jag hörde att Jocke och Simon var här igår kväll."
"Mm."
"Varför ringde du inte mig?"
"Du var ledig. Jag ville inte störa."
"Det är min restaurang. Jag är aldrig ledig."
"Det ordnade ju sig."
"Vad skulle hända om Ronny inte var här?"
Adnan ryckte på axlarna.
"Du är ingen slagskämpe, du läser på högskola och jobbar hårt och det är allt jag begär av dig. Varför ringde du inge mig på en gång?"
"Jag hade ansvaret."
"Nej Adnan. Jag har ansvaret. Du är anställd här. Du gör som jag säger. Du skulle ha ringt på en gång. Förstår du vad jag säger?"
Mm, tänkte Adnan. Att jag är ingen riktig man. En vekling.
Adnan övergick till svenska. Han behärskade inte bosniska tillräckligt bra för att kunna vinna en diskution med pappa.
"Så jag skulle ha serverat Jocke och Simon? Fast de är portade. Vad tror du de hade tänkt om mig om jag gjort det?"
"Varför ska du bry dig om vad ligister tycker?"
Hans pappa låtsades inte höra Att Adnan hade bytt språk.
"Jag bad de att gå hem bara. Jag försökte inte spela tuff om du tror..."
Pappa satte upp en hand i luften. "Men du visste att de inte skulle göra det. Såna som Jocke och Simon gör inte som man säger till de. En vanlig gäst som druckit lite för mycket kan man artigt be att gå hem. De ställer sällan till med bråk. Busar måste man behandla på ett annat sätt. Du skulle ha ringt mig istället."
Pappa tryckte ner fimpen i askfatet, tecknet på ett samtal var över. "Vi ses i eftermiddag."
Adnan reste sig. "Visst."
"Glöm inte vad jag sagt."
Adnan nickade.
"Har du ätit lunch förresten?"
"Jag åt i skolan."
Det var inte sant men han hade inte aptit längre. Han tog fram mobilen. För andra gången slog han in Malins nummer. Han fick inget svar. Kanske han hade lektion och stängt av mobilen. Ha bestämde sig för att gå till fiket. Malin hade fått hans medelande och skulle väl dyka upp så småningom.