Stalker

Chapter 6

När han väntar i lver en timma indåg han att hon inte skulle komma. Tre gånger hade han ringt, och skickat lika många sms. Situationen påminde alltför mycket om kvällen då Malins mamma blivit sjuk.
Vad hade hänt den här gången? Oron frätte som syra i magen. Han trodde inte att det här hade någonting med hennes mamma att göra. Den sista tiden hade hon verkat långt borta i tankarna. Ängsligt. Han hade inte hört henne skratta på länge. Så om det inte handlade om hennes mamma vem handlade det om? Honom? Han tömde koppen. Kaffet var kallt. Han hade väntat länge nog.

Malin bodde i Ljungdalen, ett hyreshusområde med snusbruna, nerklottrade loftgånghus, inte långt från centrum, men dessvärre uppvägde områdets centrala läge inte dess dåliga rykte. De första åren i Sverige hade Adnan bott i ljungdalen, bara ett par kvarter från Malin. De lärde aldrig känna varandra för så snart hans pappa hade skrapat ihop pengarna, genom att köra taxi hela dagarna, flytta de till radhusen på Rådmansgränd. Där slapp de socialfallen och de stökiga ungdomsgänget. Och det var garanterat blågult. Ändå kände de sig inte helt accepterade bland grannarna. De var ju inte härifrån. Ronny hade upplyst honom hur det låg till: för att kallas äkta Bergforsbor räcker det inte med att du bott här hela livet och kan uppvisa en släktlängd som går tillbaka till trettioåriga kriget. Hur blir man en äkta Bergforsbo då?
Ronny hade skrattat. Det är det som är poängen. Det går inte. Och den som påstår annat ljuger.
Adnan hade inte blivit mycket klokare. Han genade genom parken och höll flera gånger på att halka i snön. Man hade inte sandat. Trappuppgången stank av sopor. Det var något fel med ventilationen, hade Ronny sagt. Han tog trapporna. Det var inte alltid hissen fungerade. Malin öppnade efter tre signaler. Hon såg sömnig ut. Men också överraskad.
"Hej, sa hon"
"Hur är det?"
"Jag låg och vilade."
Hon såg inte honom i ögonen och gjorde ingen ansats att släppa in honom. Spärrade dörröppningen med kroppen som om hon var rädd att han skulle tränga sig in.
"Jag väntade på dig på fiket. Fick du inte mina sms?"
Hon fingrade på halsbandet som hon brukade göra när hon är nervös. "Jag mår inte riktigt bra."
"Vad är det Malin?"
Han lyfte handen för att röra hennes kind men hon vände sig hastigt bort som om hon trodde att han skulle ge henne en örfil, han skulle aldrig göra henne illa. Han älskade henne.
"okej...du kan väl ringa sen." Han lät armen sjunka mot kroppen. "när du mår bättre.."
Hon svarade inte, hennes fingrar sysslade med smycket.
"Adnan."
"Va?"
"Hur visste du att jag var på lasarettet?"
"vad menar du?"
"Ingen visste. Jag har inte berättat det för nån."

Adnan möte hennes blick och i de gröna ögonen såg han mörka stråk av rädsla och vrede.
"Alltså, jag vet inte vad du menar..."
"Hur visste du då? Följde du efter mig?
Han stirrade på henne och sakta sjönk vissheten in i honom om att hon var fullständigt allvarligt och övertygad om att han varit på en plats där han med samma absoluta visshet visste att han aldrig satt sin fot. Han började säga något men hon avbröt honom.