Stalker

Del 2

Det var nästan fullt på Carlsson, det gammla fiket på Kaptensgatan som verkade ha funnits i all evighet. Inredningen, de röda sammetssofforna och brunmurriga tapeterna hörde till en svunnen epok, liksom tanten i kassan med de nikotinfärgade naglarna. Mest studenter från gymnasiet och högskolan hängde där. Halva lokalen var rökfri, den andra låg insvept i en gråvit dimma där hon kunde urskilja Adnan. Han satt på deras vanliga plats närmast fönstret. Hukade över en bok med hakan mot händerna. Han tog alltid med sig sina böcker när de träffades. Inte bara hit. Överallt när hon tänkte efter. Malin stampade snön från skorna och tog av sig mössan som hon knölade ner i fickan. Ännu hade han inte upptäckt henne. Hon strök tillbaka håret i nacken och gick mot bordet.
"Hej."
Med ett yrvaket uttryck lyfte han blicken från boken. Han sken upp. "Hej."
Han reste sig och kysste henne på kinden. Läpparna var varma mot hennes frusna kinder.
"Hur är det?"
"Bra."
"Vill du ha nåt?"
"En latte."
Hon tog en cigarrett ur hans packet, tände den. Blosset rev till i lungorna. Hennes första idag. Försökte dra ner. Hennes mamma hade tjatat om att hon skulle sluta: Hur kan du röka när du ser hur jag har det? Tänk på att jag bara var sexton när jag började.
Men det låg för mycket självömkan i rösten för att hon skulle ta mamma på allvar. Det var ju egentligen inte hennes fel att hon började röka hon var så ung, så dum och okunnig. Och på den tiden rökte alla. "Vi var inte lika upplysta som ni är" brukade mamma säga.
"Här."
Han ställde glaset framför henne, satte sig nära och tätt.
"Hur är det med Catrin?"
"Bra iallafall bättre."
"Du kunde väl ha ringt."
Hon sa ingenting hon hade redan förklarat. Ringt honom på morgonen och bett tusen gånger om ursäkt. Adnan la armen om henne, hennes huvud försvann i hans famn. "Jag var orolig, fattar du?"
"Hon blev dålig, har jag ju sagt."
"Du kunde ändå ha ringt."
Adnan ringde alltid på mobilen, aldrig hemnumret. Påstod att han inte ville störa. Två gånger hade han träffat hennes mamma. Båda gångerna hade han varit nervös att han inte fått ett ord fram, bara stått där, med ett stelt leende som en skyltdocka. Hennes mamma hade inte sagt särskilt mycket heller. Surgasmasken, som hon ogärna tog av sig, hade inte underlättat kommunikationen. Men det hade inte spelat någon roll om så Adnan kopplat på stora charmen. Malins mamma hade aldrig tyckt om utlänningar. Vad ska dom hit och göra? Trots att hon hade försökt förklara att Adnan och hans familj inte lämnat släkt och vänner och ett bra liv i Sarajevo för att de drömt om att bo i en avkrok i Sverige där pappan, som varit en välbetald advokat, drev en pizzeria. Adnan hade heller inga planer på att flytta tillbaka. Han var bara sju år gammal när familjen kom till Sverige och pratade samma sävliga dialekt som alla andra i den lilla staden. Det var bara hemma som han pratade Bosniska. Knaggligt, dessutom. Han hade aldrig varit i sitt hemland förutom när han föddes såklart, och även när kriget var slut för längesen. Huset där familjen hade bott hade övertagits av en annan familj. Släkten var spridd överallt i världen. Allt som fanns kvar va föräldrarnas historier och massor med fotografier. Han pratade inte så mycket om kriget. Jag var så liten, jag minns knappt något. Från sjuårsåldern minns man en hel del, tänkte Malin.
Hennes mamma begrepp ingenting, och försökte man få något svar på varför hon ogillade utlänningar blev man gruvligt besviken: jag gillar bara inte de. Som om hon hyste samma slags primitiva rädsla för utlänningar som vissa människor hyser för hundar. Och kanske det var Adnan hade känt när Malin bjöd med honom hem första gången. Den där djupa, vibrerande rädslan. Då hjälpte det knappast att vifta på svansen eller rulla runt på golvet.
Adnan tog bort armen och sträckte sig efter cigaretterna.

Hon hade släckt sin, fimpen log och glödde i askfatet. Med en förströdd rörelse knycklade Adnan ihop den.
Hon tog en klunk av latten. "Ska vi göra nåt?"
"Vadå?"
Fiket var deras träffpunkt, i flera timmar kunde de sitta här prata eller läsa. Ibland tog de en promenad eller gick hem till honom. Men hans rum var litet och det sprang barn där jämnt. Adnan var omtyckt, han var en öppen famn där alla fick plats. Bjöd alltid in om knackade på och ville prata. Ställde upp när någon behövde hjälp eller låna pengar. Krävde aldrig något tillbaka. Talade aldrig illa om någon. Inte om hennes mamma hade han sagt ett ont ord. Du fattar inte vilken tur du haft, som hennes kompisar brukade säga. Som hon inte fattade? Adnan var ju allt hon drömt om, allt hon önskat sig. Har man fått en sån dyrbar gåva till skänks kastar man inte bort den. Man blir girig, paranoid. Och rädslan hade naggat på tilliten mellan de, den tillit som hon önskade att hon kunde vissa honom, men inte vågade. Därför hade hon valt den enklaste utvägen. Ljugit för honom.
"Det är nåt va?"
Hon märkte att hon ryckte till. Nerverna var sam spända strängar utanpå kroppen.
"Mamma blev dålig. Jag var ensam, jag vågade inte..."
"Jag pratar inte om din mamma" hans blick var alldeles stila.
"Dej"
"Va då?"
"Jag är inte blind. Du har varit konstig hela veckan."
Adnan var inte blind, det hade hon aldrig inbillat sig. Men röntgensyn hade han inte. Han kunde inte se in i hennes huvud.
"Har haft mycket att tänka på. Mamma, skolan..."
"Det är alltid nåt med din mamma. Hur länge har hon varit sjuk? tre år, va?"
"Två" rättade hon. Visserligen fick hennes mamma inte sin diagnos förrän lite senare men det var då som hon blivit långtidssjukskriven.
"Då borde du ha vant dej vid hennes sjukdom. Om det var riktigt krisigt skulle du ha ringt ambulansen. Men det gjorde du inte. Eller hur?"
"Nä det var inte kris. Mamma var dålig och jag ville inte lämna henne ensam."
"Du kunde väl ha ringt... "
"Förlåt, jag borde det."
Han drog efter andan, log. "Okej, det är lugnt. Glöm det."
Hon visste att det inte var svartsjuka som låg bakom hans misstänksamhet, inte heller kontrollbehov. Till skillnad från henne var Adnan varken girig eller paranoid. Men med all rätt undrande. De hade planerat att träffas när pizzerian stängde, men hon hade aldrig dykt upp. Adnan hade ringt, sms:at. Hennes svar hade varit stelt och kortfattat: mamma är dålig ringer imorrn. Inget puss.
Självklart hade Adnan undrat. Dagen efter hade hon ringt till hans mobil. Han satt på en föreläsning och ringde så fort som möjligt tillbaka. Kanske trodde han att mammas sjukdom var bara en ursäkt för något mycket allvarligare.
Hans stora bruna ögon röjde ingenting annat än denna uppriktiga undran.
"Det är väl inte nåt med Jocke, va?"
Han vet! Ett kort ögonblick svajade allting till, hon kände hur hon tappade fästet och gled.
Nej, han kunde inte veta. Det var omöjligt. Hon hade inte sagt till nån.
"Varför undrar du det?"
"Som han höll på förut."
"Han har hållit sig borta sen dess."
"Du skulle väl berätta om han började jävlas med dig igen."
Hon tog hans hand. "Oroa dig inte så mycket, sa jag."
Adnan verkade inte alls övertygad om att Jocke inte hade något med det o göra om hur hon betedde sig de senaste dagarna, veckorna.