Stalker

1996- forts.

Om han hade vetat hennes riktiga ålder kanske han aldrig skulle ha tryckt sinna läppar mot hennes och blåst röken i hennes mun. Hon hade gett honom en hård knuff i bröstet. Vad håller du på med? Ögonen hade tårats och hon hostade våldsamt. Genast hade han bett om ursäkt. Shit, det var inte meningen. Jag trodde du var med. Han hade verkat riktigt. Klappat henne i ryggen och gett henne cola att dricka. Hon hade förlåtit honom. På sätt och viss fick hon skylla sig själv. Fast att han skulle lära henne på det sättet hade hon aldrig varit beredd på. Och han kunde ju inte veta att hon aldrig kysst en kille förut. De hade sannat ett tag till, han hade ställt miljoner frågor. Hur länge har du bott här? Var bodde du innan? Vad tycker du om att göra? Hon hade aldrig träffat en så frågvis kille. Men hon blev smickrad av hans intresse. Hon fattade att han måste ha haft en massa tjejer, inte bara för att han var äldre än hon men för att han är verkligen var snygg. Varför just jag? Hon kände sig utvald. Nör han släppte av henne vid kyrkan i Glömå (gud förbjude att hennes mamma och pappa fick se honom) hade han frågat om de skulle träffas igen. Hon hade dragit på svaret, men mest för syns skull. Ville inte verka för angelägen.

Hon undrade hur det skulle vara att kyssa honom på riktigt. Utan att få rök i lungorna. Bron skymtade bakom träden och hon slog av på tanken. Gud, hon hade nästan sprungit. Vad skulle han tänka på om hon mötte honom andfådd och svettig? Hon tittade på klockan. Halv ett, hade de sagt hon var tidig, en kvart kvar. Hon satte sig på en bänk vid brofästet. I skogen skällde en hund men hon såg inte till vare sig hunden eller dess ägaren. I över en halvtimma väntase hon. Då hade hunden tystnat och det började att bli kallt. Besvikelsen skavde henne. Hon försökte intala sig själv att han bara vrar försenad. Miljoner ursäkter hittade hon på åt honom.
Hon hade bestämmt sig för att gå, då ett knattrande ljud hörs i skogen. Hon flög nästan från bänken. Neför backen kom han åkande, svart skinnställ ich hjälm som blänkte i solen. Visiret var berfällt men hon visste att det var han. Hon kunde inte hejda sig, hon vinkade och ropade hans namn. Han stannade och satte ner foten. Knyckte på huvudet åt henne att hoppa på för bak. Han verkade ha bråttom. Ingen hälsning.
"Vad är det?"
"Kom igen!" Rösten lät djup och hes bakom visiret. Hon tänkte att kanske något har hänt, vilket också förklarade varför han var sen. Kanske hade han något viktigt han måste göra. Häng med eller stanna kvar, löd budskapet i hans otåliga rörelser. Hon satte sig på bönpallen. Med en rivstart lörde de iväg. När de kom ut på storängsvägen ökade han farten och sicksackade mellan bilarna. Ängsligt tryckte hon sig mot hans rygg och höll honom så hårt att armarna dommade. Vid Bergsforsvägen svängde han till höger och fortsatte ut ur stranden. Skog och åkrar rusade förbi. Vart var de på väg? Hon kände en känsla av räddsla. När de hade pratat i hår kväll hade han sagt att de skulle ta en sväng. Men hon hade aldrig trott att han menat så här långt bort. Efter en stund saktade han ner och svängde in på en liten smal skogsväg. Motorcuckeln slirade i de leriga hjulspåren. Hon skrek åt honom att sakta ner men han hörde henne inte. Vägen gick uppåt, slingrade sig mellan tallbevuxna bergsknallar. Hon började må illa. Om han inte skulle stanna snart skulle hon spy. Hon rörde vid hans axel. Han reagerade inte. Det var som att han glömt bort att hon satt bakom honom. Äntligen sakta han ner farten. På låg fart åkte motorcyckeln uppför en brant backe. Nedanför dem bredde skogen ut sig som ett lapptäcke i olika nyanser av grön. När de nått toppen stannade han och stängde av motorn. Han darrade i hela kroppen. Orkade knappt lösgöra armarna från hans höfter. Baken ömmade. På byxorna upptäckte hon stora bruna prickar. Gympaskorna var smetiga av gyttja. Hennes nya. Hennes mamma skulle inte bli så glad. Hon sjönk ner på en stor sten och började plocka bort stelnade lerklumpar från byxorna.
"Vad gör vi här?" Sa hon med en röst som inte lät hälften så arg som hon kände sig. Han svarade inte, satt orörligt på motorcyckeln. "Kan du inte ta av dig hjälmen?"
Hennes röst sprack. Tårarna fyllde hennes ögon. Hon ville hem. Inte vara här. Hon skrek:
"Ta av dej där där jävla hjälmen!"
Hon klev av motorcyckeln och äntligen fällde han upp visiret.
"Skrik inte åt mig."
Ett högt och gällt skrik, som om en mås skränande lyfte ur hennes lungor. Hon snurrade runt och försökte fly, men såg inte var hon satte fötterna, snubblade och föll. Nedanför henne stupade berget. Granarnas spetsiga uddar pekade som hånade fingrar mot henne. Han var alldeles bakom, andades häftigt genom näsan.
"Skrik inte! Hör du vad jag säger? Håll käften!"
Men hon kunde inte få tyst på det där hemska, skärande måsskriket. Han stannade och plockade upp något från marken. Det var en sten.