Skärvor 🇸🇪

1. En helt annan verklighet

Mörker och kompakt tystnad slöt sig tätt kring henne.
För ett ögonblick undrade hon om hon fortfarande sov.
Det gick inte ens att avgöra om hon hade ögonen öppna eller inte.
Minnet kändes suddigt.
Hon hade inget minne av att hon gått och lagt sig.
Inte kändes det som hennes säng under henne heller.
Det var alldeles för hårt.
Under huvudet kändes det som en tunn kudde av gelé, likt dem man använde som musmattor med handledsstöd, fast formad efter hennes nacke och bakhuvud.

Ingenting kändes vettigt och hon började bli övertygad om att hon drömde.
Även om det förstås var en väldigt ovanlig dröm.
Hon brukade vanligtvis kunna se och höra saker.

Clea blinkade några gånger och sökte med blicken efter tecken på om hon var vaken eller inte.
Om hon låg i sitt rum borde hon kunna se visarna på väckarklockan eller konturerna av fönstren.

Ingenting.
Det var precis kolsvart runt henne.
Ljudet kändes inte rätt heller.
Hon borde kunna höra fläkten i taket, även om den bara susade lite vagt.

Yrvaket sträckte hon upp handen.
Hjärtat stannade nästan när handen slog emot något hårt.
För ett ögonblick frös hon medan hon stirrade mot stället där hennes hand var.
Ytan var slät och sval.
Hon hade drygt en halvmeter mellan sitt ansikte och det tak hon hade ovanför.
Hjärtat började med ens bulta medan hennes hand trevande längs den släta ytan.
Likt en kupa formade den sig runt henne. Den slöt sig tätt likt en ägghalva runt hela hennes huvud och försvann neråt så långt hon kunde nå.
En iskall känsla sipprade upp för hennes ryggrad och spred sig i hårbotten.
Bilden av en likkista kändes allt mer påtaglig medan hennes andetag blev korta och ryckiga.

Clea lade båda händerna mot taket och tryckte allt vad hon orkade.
En snyftning fick henne att tappa kraft och hon flämtade okontrollerat.
Hon fick tvinga sig själv att ta några djupa andetag innan hon igen tryckte händerna mot taket.
Hon försökte ignorera hur ljudet av hennes rörelser tycktes eka i den täta kapseln.

Med all kraft hon förmådde pressade hon händerna mot taket.
De kunde inte ha begravt henne levande.
Det kunde inte vara sant.
Bilden av några meter jord som låg kompakt över henne fick henne att vilja gråta, men hon bet ihop och tog i så att armarna skakade.

Ett vagt väsande hördes likt en kant runt hennes huvud och en pust av luft slapp in till henne.
Hon tog ett djupt andetag och tryckte igen.

Två korta pip hördes och en röd lampa tändes ovanför.
Förvirrat såg hon på den genom locket som tydligen var genomskinligt.
Locket i sig gav mjukt med sig och öppnades utan att hon tryckte.
Den kalla, småfuktiga luften som svepte över henne fick henne att girigt ta ett djupt andetag.
Bara hon fått fylla lungorna med luft snodde hon runt och kravlade över kanten för att slippa bort från sitt fängelse.

Den röda lampan lyste upp ett betonggolv bara någon meter nedanför.
Med händerna före landade hon och tumlade ner så att hon lade sig på sida.
Flämtande lade hon sig på rygg och stirrade upp i taket som knappt gick att antyda.
Det var säkert femton meter upp dit.
Väggarna i det långsmala rummet var täckta med svarta ägghalvor som stack ut, likt den kapsel hon nyligen kravlat ur.
Bara den röda lampan lyste upp de blanka kokongerna.

Kylan från golvet kröp runt henne medan hennes blick flackade över det hon kunde se.
Rummet var säkert trettio meter långt och fem meter brett.
Kapslarna stack ut ur väggen i långa rader i flera våningar.

Illamående svepte över henne medan hon kände hur hon började huttra.
Hon hade inte annat än en t-skjorta och någon sorts cykelbyxor på sig.
Yrsel kom och gick.
Det var som om hennes kropp inte kom ihåg hur den skulle fungera och fumligt aktiverade sig i otakt.
Hennes andetag ville inte riktigt hitta en passande rytm heller.