Låt jorden sova 🇸🇪

4. Spår utan tecken

Tystnaden lade sig efter karavanen medan dammet hängde kvar likt ett dis i luften.
Tyler insåg att Colt nästan halvlåg över honom, men vågade inte tänka för mycket på det av rädsla för att tappa fokus på omgivningen.

Colt höjde huvudet och spanade upp mot vägen.
Han reste sig sedan på alla fyra och kröp sakta upp längs sluttningen.
Tyler rullade över på mage och iakttog honom ängsligt.
Det enda som hördes var surrande insekter och prasslet i gräset, men Tyler vågade inte resa sig om inte Colt gjorde det.

Colt såg sig noga om.
Först liggande på mage, sedan sittande på huk.
Till slut reste han sig.
Tyler tog sig långsamt upp från marken och lät blicken svepa längs vägbanken.
Långsamt och försiktigt gick han sedan upp till Colt.
Colt stod och såg åt det håll bilarna försvunnit med djupt rynkade ögonbryn.
Tyler fick ta ett lite djupare andetag innan han vågade säga något.
”Vad tror du att det där betyder?”
Colt dröjde med att svara.
”Jag vet inte”, mumlade han till slut.
Tyler kastade en blick åt vart håll innan han såg på Colt igen.
”Militärfordon?” föreslog han.
Colt suckade.
”Jag vet faktiskt inte ... Det var ju jeepar, men ... De såg inte ut att vara rustade för strid, men vi vet ju inte vad de var lastade med heller.”
Tyler svalde och lät än en gång blicken svepa åt vart håll som vägen sträckte sig.
”Vad gör vi nu?”
Colt tog blicken från vägen och såg sig om.
”Vi går tillbaka förstås. Det här lär de andra vilja höra om. Dessutom kan inte jag fatta något beslut om vad som behöver göras här näst. Det måste vi höra med högre personer.”

De dröjde sig kvar ett kort ögonblick innan Colt tog ledningen ner för backen.
Tyler var inte sen att haka på.
Det kändes utsatt att stå där.
Varje steg han tog för att komma bort från vägen gav en lugnande känsla.
Inte minst när de började komma in i skogen en bit.

De blev att gå tysta större delen av vägen tillbaka.
Tyler konstaterade att de spår de lämnat efter sig på vägen ut syntes tydligt i gräset.
Det kändes nästan lite obehagligt.
Likt en röd tråd som visade vägen genom skogen.
Ändå visste han att ingen sett dem när bilarna kört förbi.
Ingen skulle veta var de skulle börja följa spåret och folk kunde missta deras spår för djurspår – i alla fall om de var otränade i att spåra.

De hade någon kilometer kvar till bunkern när Colt saktade ner och gav Tyler en blick över axeln.
Tyler uppfattade gesten och ökade stegen för att gå bredvid istället.
”Så hur kändes din första dag ute i det vilda?”
Tyler tog ett djupt andetag och lät blicken svepa över skogen.
”Utöver nervositeten vid vägen så har det varit helt fantastiskt. Min rumskompis trodde att det skulle kännas som att stiga rakt ut i en av de filmer vi sett tidigare. Nu kan jag berätta för honom att det är precis så det känns, fast ännu bättre. I filmer känner man inte lukten av gräset eller vinden i ansiktet. Det har verkligen vart en upplevelse.”
”Killen du var med tidigare?”
Tyler nickade.
”Jag trodde att han var din pojkvän.”
Tyler skakade på huvudet.
”Vi är rumskompisar. Zona är det närmaste en bror jag kan komma. Han har en syster och själv har jag inga syskon, så vi beter oss ofta som bröder.”
Colt nickade.
”Nå, jag tänkte säga att du varit till stor hjälp idag och jag hoppas att vi får chansen att gå på fler uppdrag. Du vet vad du sysslar med, så jag har inte behövt känna mig utsatt i allt det obekanta. Med hög sannolikhet lär vi ge oss ut igen för att se vad de där bilarna handlade om och då hoppas jag att jag har dig med mig. Trots att du sett lika lite av det här som jag har så verkade du ha koll hela tiden. Det kändes rätt tryggt.”
Kinderna kändes varmare och Tyler fick samla sig för ett ögonblick då han inte visste vad han skulle svara.
”Ingen orsak”, lyckades han mumla fram efter en stund.

Bunkern gick nästan att skymta mellan träden och Tyler insåg att hans vistelse ute i friheten närmade sig sitt slut.
Det skulle kännas märkligt att behöva gå in i bunkern igen.
Nästan lite vemodigt.
Han kunde ändå trösta sig med att vistelsen i bunkern högst antagligen inte skulle vara längre än några timmar.
Äta, sova och äta igen, sedan kanske han hade ett nytt uppdrag.
Förmodligen skulle han slänga in en dusch i det schemat.
Lite svettig blev man trots allt efter den långa promenaden och han hade dessutom rullat runt på marken.