Låt jorden sova 🇸🇪

8. Sanningen

”Jag tänker inte ge mig förrän du klämmer fram vad det är. Du har inte betett dig såhär förut. Något är det och jag vill veta vad.”
Tyler gjorde sitt bästa för att låta sansad.
Om Zona var i så känslosam obalans att han grät var det inte läge att läxa upp honom, även om Tyler störde sig på att han gjort övertramp utan att förklara sig.

Zona hade inte gett upp knappen än, även om det mest verkade vara en ursäkt att fokusera på något annat än Tyler.
Tystnaden låg kompakt en stund innan Zona suckade djupt igen.
”Allt är så förbannats lätt för dig. Du vet direkt vad du är och hur du vill ha det. Det är inte lika uppenbart för alla, vet du.”
Tyler var frestad att börja ställa frågor, men ville inte riskera att Zona slutade prata.

Zona gav honom en kort blick över axeln innan han vände sig till knappen igen.
Han verkade ha slutat gråta, även om han fortfarande var fuktig i ögonen.
”Du visste alltid att du var kille. Redan när vi var små. Du var helt stensäker ... Jag trodde att jag var gay. Jag fick intresse för killar och var helt säker på att det var den fysiken som intresserade mig. De tidiga tonåren var helt riktade åt det hållet ... Det störde mig enormt att du inte var kille på det sättet. Du saknade de kroppsdelarna som jag fann intressanta, men jag har ändå alltid gillat dig. Du skulle bara veta hur många nätter och duschar jag ägnat åt att föreställa mig dig med den kropp jag ansåg att passade dig.”
Zona gjorde en paus för att skaka på huvudet åt sig själv.
”Sedan började jag undra om det faktiskt var så illa att du inte har samma sak som jag där nere. Jag har alltid sett dig som kille och det kanske räckte. Jag började utforska tanken på att vara med dig så som du är ... Det fungerar faktiskt.”
Tyler insåg att han stod med halvöppen mun och svalde för att samla sig.
”Varför sa du inget?”
Hans röst sjönk till ett mjukt mummel, men i det tysta rummet fanns inget att överrösta mer än suset från ventilationen.
Zona skakade på huvudet igen.
”Jag ville inte säga något för tidigt. Som jag sa kan vi inte alla vara lika stensäkra som du. Jag övervägde om det var något tillfälligt, men jag tror inte att det är det ... Jag tror att jag är pansexuell ... Jag var på väg att säga något, men det ser ut som att jag tvekade för länge.”

Tyler iakttog Zonas enträgna kamp med knappen.
Det verkade fortfarande vara en monoton sysselsättning snarare än något han verkligen försökte.
Till slut suckade Tyler frustrerat och steg fram för att ta tag i ärmen på Zona.
Utan omsvep knäppte han upp knappen innan han gjorde en gest mot den andra ärmen.
Zona räckte fram sin handled och Tyler knäppte även upp den knappen.
”Du är en ganska stor idiot om du tror att mina känslor för dig bara flugit sin kos. De är inte borta. Jag har bara lärt mig hantera dem.”
Tyler var precis på väg att stiga undan igen när Zona stoppade honom genom att kroka ett finger i hans byxlinning.
Deras blickar möttes och Zona verkade leta tecken på om han menade det han sagt.

Med Zonas erkännande i åtanke kunde Tyler inte låta bli att påminnas om hur vansinnigt snygg han var.
Det hade han alltid varit.
Tyler skulle vilja kalla honom vacker, även om det inte direkt ansågs vara en vanlig beskrivning på en kille.
Han var oerhört svåra att slita blicken från.
Zona hade alltid lyckats höja hans puls, men då Zona varit öppen med att han var gay och skulle ha svårt att finna någon som saknade vissa kroppsdelar attraktiv hade Tyler accepterat det.
Det faktum att Zona ändå velat vara vänner hade känts som en enorm bonus.
På gott och ont förstås.
Att vara störtkär i någon som man ständigt satt bredvid, umgicks med och sedan även bodde med hade inte varit lätt.
Zona hade ändå alltid varit respektfull och inte pratat om förälskelser eller dejtat någon framför näsan på honom.
Tyler ångrade inte för ett ögonblick att de blivit så tajta som de blev.
Lite ironiskt var det ändå att Zona verkade ha bytt åsikt precis när Tyler långt om länge funnit någon som han kunde tänka sig att flytta sitt romantiska intresse till.