Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

0.8

Mika

"Du gjorde vad?!" tjuter Stella och det låter som om hon spottar ut drickan som befinner sig i hennes mun.

"Du gav honom ett raseriutbrott? Toppen Mika, nu kommer du aldrig bli av med honom", säger Karin. Fast hon låter inte speciellt ledsen. Hon är så klart själv tänd på honom, och det att jag inte blir av med honom höjer bara hennes chanser till en romans. Fast i så fall bör hon börja jobba nu. Sist Wincent var i närheten var jag den enda som öppnade munnen.

"Det var faktiskt inte avsiktligt", protesterar jag. Tjejerna suckar.

"Är du inte ens LITE glad över att han snackar med dig?" Stella låter missnöjd. Det beror på hur man definierar glad. Jag är till exempel glad att han drog bort mig från Oscar igår. Men det har inte ens med "snackdelen" att göra. Det är bara en av de få handlingar jag är tacksam för att han utförde.

Jag svarar inte på hennes fråga utan fokuserar istället på att sätta gaffeln i dagens mat, fiskbullar i dillsås och potatis. Vad är det ens? Egentligen? Små ihoptryckta, ovala bitar fiskmassa i slemmig sås, typ.

Eller ja, åtminstone i skolan. Man får anstränga sig för att inte tänka på vad det är man äter när man tuggar, för att överhuvudtaget behålla måltiden i magsäcken.

Jag börjar tänka på den gången Nutella svalde ett kycklingben. Naturligtvis rispade den upp stora delar av hans hals och fastnade. Vi fick åka till djurakuten och efter många slangar, magpumpningar och en operation lyckades de få bort det. Sedan fick han äta mosad mat i över en månad. Usch, jag vill inte ens tänka på det. Stackars gubben.

Jag ska inte klaga på mina fiskbullar. De utgör åtminstone ingen fara för mitt liv, även om de är sjukt äckliga.

"Mika, ge mig din mobil, jag ska kolla din Facebook", säger Felice. Jag drar fram min Iphone ur fickan och sträcker ut armen åt hållet hennes röst kom ifrån. Jag känner hur hon tar den ur min hand.

"Så, hur går det med Tobbe, Stella?" frågar jag metodiskt, för att få bort samtalsämnet från Mr Badboy.

"Åh, han är så gullig tjejer!" utropar hon. "Vet ni vad han skrev igår? Att jag är hans ljus i mörkret! Fatta vad cute!" Jag ler så stort och intresserat jag kan. OTROLIGT SÖTT, VERKLIGEN.

Ärligt talat. Jag bryr mig inte ett skit om ifall Tobbe tycker Stella är hans ljus i mörkret just nu. Bara vi snackar om något annat än Wincent, så är allt lugnt för mig.

"What the fuck!" utbrister Felice plötsligt. "Den jävla bitchen!" Jag höjer på ögonbrynen. Vad är det nu då?

"Har någon skickat en Pirate-Kingsförfrågan eller?" säger jag högt och skrattar lite åt mitt skämt. Ingen annan skrattar eller säger något överhuvudtaget. Nähä, tack då...

Jag hör hur ett par av stolarna dras ut och hur de rör sig bort mot den sidan av mig Felice sitter på. Stämningen är allvarlig.

"Vad är det Felice? Säg", säger jag tveksamt. Vem är en bitch? Vill jag överhuvudtaget ens veta? Jo, det vill jag.

Felice öppnar slutligen munnen igen. "Ronja Larsen har gillat din omslagsbild. Varför har hon gjort det? Hon gillar aldrig våra saker."

Jag får tänka efter lite för att komma på vem denne Ronja är. Facebookvän?

Slutligen kopplar jag. Hon är en av de man skulle kalla "populära". Vi gick i paralleller i lågstadiet, alltså för hundra år sedan. Vi snackade inte speciellt mycket då heller. Fast nä, "speciellt mycket" är att överdriva. Vi snackar inte alls, någonsin.