Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

1.0

Mika

Jag kan inte uppskatta tiden och hur länge jag faktiskt var fast på toaletten med Oscar. I mitt huvud känns det som flera år. Decennier. Sekel.

Wincent drog i alla fall med mig bort från skolan. Vi åkte i hans bil och nu är vi på väg in till glassbaren i stan, via bakdörren. Hans faster äger tydligen stället. Det är åtminstone vad han har sagt. Huruvida det han säger är trovärdigt eller inte, kan jag inte bedöma.

"Damerna först", säger han artigt och jag förmodar att han öppnat dörren. Jag kan inte låta bli att sända ut en halvirriterad blick åt hållet hans röst kom ifrån.

Damerna först? Come on, han behöver inte låtsas vara värsta gentlemannen. För en gentleman är det sista han är. Om jag inte varit uppfostrad skulle jag kanske fräsa "manshora" åt honom.

Jag låter Karl-Bertil leda mig in genom dörren. En kylande pust sköljer över mig och jag ryser. Tänker han stänga in mig i en frys?

Sjuttonåriga Mikaela Ternström avled igår instängd i en frys. Med bara en kortärmad tröja och ett par shorts dröjde det inte speciellt lång tid förr'ns kölden tagit henne.

"Detta är frysen där all glass förvaras", säger Wincent och bryter min vision. Jag nickar och huttrar till. Om jag inte får på mig nåt varmare snart är jag också en glasspinne till salu.

Som om han hört mina tankar frågar han: "Vill du låna en tröja? Det är rätt så kyligt här." Nä det är varmt, vi är i en bastu, inte en frys...

"Ja tack", svarar jag, osäker på vem tröjan tillhör. Men det är en fleece. Jag gillar fleecetröjor och om jag verkligen behöver den, så bryr jag mig inte om vems den är.

Wincent leder mig bort till något jag tror är en bänk. Jag hinner inte protestera när han tar tag i min midja och lyfter upp mig på den. Jag kommer på mig själv med att vara besviken när hans händer släpper mig och lämnar små varma partier längs mina sidor. Gillade jag faktiskt hans beröring? Ville jag att han skulle fortsätta hålla i mig?

Jag skakar på huvudet. Han är inte så här trevlig egentligen. Han är det bara för att Oscar var en sådan idiot.

"Vill du ha glass?" frågar han.

"Ja, gärna", svarar jag. Allt detta är så märkligt. Som om inget precis hänt och som om vi brukar smyga in bakvägen till frysrummet för att käka gratis glass.

Det låter som om Wincent fixar med något bakom mig. Jag vill se vad han håller på med. Men jag kan inte ens snegla...

"Vad gör du?" Han stannar upp med rörelserna.

"Tänkte vi kunde köra en gissningslek", svarar han.

"En gissningslek?" frågar jag skeptiskt. "Ska jag gissa vad det är för glass du håller i handen? Grattis, du har redan vunnit." Han skrattar till. Jag blir irriterad. Är det så självklart att jag inte kan se, att det blir roligt?

"Du får smaka, så klart. Och sen gissar du", säger han. Jag suckar. Livet som blind. Man smakar och gissar glassorter. Kul. Jävligt kul.

"Okay, testa detta", säger han och jag får något kladdigt och kallt tryckt mot munnen. När jag gapar förstår jag att det är en sked. Innehållet på skeden är en blandning av glassorter och topping.

Jag underskattade visst honom. Han kunde göra det roligare än att gissa en glassort åt gången.

"Så, vad är det för något?" frågar han. Jag suckar. Det är förvånansvärt vad lätt det är att känna smak, när synen är avstängd. Jag börjar rada upp sakerna.