Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

1.6

Mika

Jag hinner knappt komma innanför dörren förrän mamma har kastat sig över mig. Inte bokstavligen så klart, men ni fattar.

"Ingen kille, huh?" frågar hon retsamt till höger om mig. Precis som om hon stått där och kikat ut genom fönstret när Wincent släppte av mig. Jag är 99% säker på att hon gjorde det också.

Det är visserligen sant. Wincent är en kille. Och jag har träffat honom, (för ja, man träffar nya människor). Men det faktumet betyder INTE att vi är tillsammans. Eller att han är den svärmorsdröm min mamma verkar tro.

Jag väljer att inte svara på hennes fråga och böjer mig istället ner för att knyta upp mina skor.

"Mika?" hörs mammas nyfikna röst. Jag lirkar ur fötterna ur skorna och vänder upp ansiktet från golvet.

"Vad?" frågar jag och reser mig upp. Jag börjar stappla mig mot köket. Karl-Bertil varnar mig om byrån som av någon anledning hotande, med sin vassa kant, står precis intill köksdörren.

Jag går fram till kylskåpet och öppnar dörren. Tar tag i en rektangulär pappersförpackning. Jag fäller ihop Karl-Bertil, (vet inte om jag nämnt det tidigare men han är ihopfällbar), skruvar av korken och för förpackningen mot näsan. Det doftar syrligt. Filmjölk.

Det vattnas i munnen på mig. Fil och flingor. Livets käk.

Förmodligen även det enda matliknande jag kan laga till själv nuförtiden. Hälla upp Mika. Man lagar inte fil. Man tar bara ut den ur kylskåpet och häller upp den i en skål.

Jag rör mig vidare med den fria handen längs bänkarna och ställer ner filpaketen. Jag lyfter sedan handen mot överskåpen som jag vet finns där. Känner mig efter en djup tallrik, tar ut den och ställer även den på bänken. Sedan får jag känna efter med handen ytterligare innan filmjölken är på plats i skålen.

"Älskling, jag vet ju att det inte är Stella", hörs mamma, som irriterande nog har följt efter mig in i köket. Tjatar de fortfarande om det här med Stella? Kommer jag få höra det hela mitt liv nu eller? Typ på släktmiddagar.

Ja Mika var ju så blyg hon. Hon påstod att hennes kompis producerade för mycket testosteron för att neka att hon träffat en kille. Är hon inte söt?

Gaahh. Tänk om Wincent sitter där bredvid mig om typ tio år och garvar tillsammans med min mamma om hur sjukt SÖT jag var.

Vänta- Varför skulle han sitta där? Vi är inte ihop. Vi kommer aldrig bli det heller. Vad tänker jag med?!

"Skulle jag kunna få Corn Flake'sen?" frågar jag irriterat och sträcker ut handen i luften. Jag behöver energi och det nu. Måste styra upp mina idiotiska tankar.

Mamma suckar, men jag hör hur hon öppnar skafferidörren och hur de spröda majsflingorna rasslar inbjudande i paketet. Det kurrar till lite i min mage. Har du någonsin känt dig så där riktigt utsvulten på Corn Flakes? Det har jag och exakt den känslan har jag nu.

"Tack", säger jag så vänligt jag kan åt mamma, trots att jag är sur, när jag får det stora papperspaketet tryckt i min utsträckta hand. Jag öppnar det och känner efter med handen var skålen står, innan jag börjar fylla den med flingorna.

"Du kan väl bjuda över honom på middag någon dag i alla fall?" prövar mamma igen. Jag öppnar en låda och får fram en sked som jag för ner i skålen, och suckar sedan ljudligt medan jag slevar in en sked fil i munnen.

"Det är inget mellan mig och Wincent!" säger jag mellan tuggorna.

"Så du har fått en ny vän!" utbrister mamma. Hon betonar speciellt "vän" och jag kan föreställa mig hur hon slår ihop händerna som de där bedjande prisa-Gud-emojihänderna. Hon tror visst fortfarande att jag har något kodnamn för pojkvän. Kan man inte få ha en killkompis eller?