2.2

7.8K 328 132
                                    

Mika

Jag brukade ofta sitta och läsa på skoltoaletterna. Inte för att jag var en enstöring eller var mobbad, utan för att jag tyckte att det var lugnast så. Även om jag oftast kunde stänga ute nästan allt när jag läste, så var ändå det bästa att krypa ihop i ett hörn, helt ensam, bara jag och min bok. I skolan var toalettbåsen just den avskildhet jag behövde. Jag antar att det låter otroligt olyckligt i de flestas öron, och det är det, ifall man använder det som ett gömställe.

Jag använde det mer som ett ställe där jag kunde ta paus. Hemma var det ju ingen idé, tvillingarna var alldeles för högljudda. Endast när de sover får man en tyst stund. Nej förresten, då snarkar de istället.

I alla fall, numera kan jag inte läsa längre. Hur mycket jag än vill krypa ihop till en liten boll och grina för resten av mitt liv, så kan jag inte läsa längre. Mamma som tror på att allt går att ordna, köpte förutom filmerna, en del ljudböcker. Vilka jag aldrig kommer lyssna på. Jag hatar ljudböcker. Det är inte alls samma sak som en bok!

Jag har lyssnat på en ljudbok en gång. Jag tryckte på stopp efter fem meningar.

Allvarligt, det låter förjävligt när uppläsaren ska sätta sig in i rollen. Blir de betalade för att folk inte ska lyssna på ljudboken, eller? "'Åh, titta! En hund!' (röst i falsett), 'utbrister Hedvig' (normal röst)." Det låter så stört, så man vill bara slå sönder cd-spelaren och begrava den bakom äppelträdet i trädgården. R.I.P. cd-spelare. I'm gonna miss u so freakin much.

Faktiskt inte, egentligen. För vilken normal sjuttonåring lär sakna en illrosa My Little Pony cd-spelare?

Fast just ja, jag är ju inte normal. Jag är blind.

Men för att gå tillbaka till ämnet, jag satt alltså inte där i förmiddags för att lyssna på en ljudbok. Jag ville ju inte fördärva måndagen mer än själva ordet "måndag" redan gör. Nej, podcasts är grejen. Så när jag satt där hopkrupen på toalettsitsen, mitt i ett avsnitt av Den fantastiska resan, hörde jag hur något krossades. Eftersom det enda riktigt krossbara vid toaletterna är speglar, så drog jag slutsatsen att någon krossat en sådan. Någon minut senare fick jag klart för mig, att denne någon var Wincent.

Hade jag velat träffa Wincent hade jag gått direkt till parkeringen, där han normalt sett hänger. (Röker, om man ska vara petig.) Inte skoltoaletten. Men som sagt, vi verkar mötas ändå. Vare sig vi vill det eller inte.

Först blev jag förvånad av hans röst. Dels för att det var just hans röst, dels för att den lät så... nedstämd? Fast det kanske var förståeligt. Han slog just sönder en spegel. Han kanske hade ont i handen? Blödde på knogarna?

Jag ville så gärna se honom. Grimaserade han? Hade han stylat håret? Jag kände mig så avlägsen. Som om det som hände framför mig inte var verkligt. Som om det bara var en film. En sådan där blindfilm, fast utan beskrivningar. Kunde inte någon beskriva honom för mig? Den enda bild jag hade av honom, var ett idiotiskt fotominne. Från skolfotot...

"Mika, hänger du med?" viskar Cornelia och klappar mig lite på axeln. Jag vänder yrvaket upp huvudet.

"Va?" Cornelia suckar roat.

"Vi pratar om Karin Månsdotter", förklarar hon. "Hon var en piga som hade ett förhållande med Kung Erik XIV på 1560-talet." Jag nickar åt henne och stöder mitt huvud på ena armbågen. Historia. Jag vet inte ett skit om Karin Måne eller vad hon nu hette. Jag bryr mig inte heller. Det är som sagt, historia.

Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.Dove le storie prendono vita. Scoprilo ora