Sjutton år, trettiotvå dagar och blind.

2.9

Wincent

"Vi är så otroligt stolta och glada att se er alla här idag!" säger rektorn och stryker darrande bort en tår med ena handen. "Genom tre år har ni kämpat med en sådan drivglädje och..."

Jag lyssnar knappt. Bryr mig inte om ifall vi varit deras dröm-årskull eller inte. Det är troligt att de säger det varje år, bara för att det låter bra. Och även om det nu skulle vara sant, så skulle jag inte räknas in i "kullen". 49 procent närvaro är ingen lärares dröm.

Jag stirrar ner på den krämvita papperstallriken och den orörda, halvfrysta tårtbiten som prydligt ligger på sniskan.

Jag blev inte gift.

Jag himlar med ögonen och petar lite på syltstrimman i mitten med plastskeden. Jupp, stenhård. När de inte kan servera nybakad tårta, borde de väl åtminstone se till att alla blir gifta. Det är ändå vår fucking student.

Jag släpper plastskeden ett par centimeter ovanför tallriken och lutar mig tillbaka på trästolen. Jag lägger armarna i kors över bröstet och försöker ignorera den otåliga längtan som river inom mig. En timme till, sedan är jag fri. Fri från de ljusgula väggarna, den oätliga skolmaten och klassrummen utan fungerande värmereglering. Fri från alla lärare med dålig andedräkt och humorlösa skämt som ingen annan än de själva tycker är roliga.

För ett tag sedan hade detta verkligen varit mitt slut. Utanför skolan skulle jag inte vara någon. "Bad" är vad jag är och utanför skolan skulle ingen bry sig längre. Visst, jag skulle väl fortsätta förstöra för mig själv, men det skulle bli mitt eget problem. Arbetslös ger inte samma typ av status som skolk. Det vet jag och jag tänkte, att så får det väl bli. Men sedan jag träffat Mika, har jag faktiskt börjat tro. Hoppas. Börjat önska att saker ska gå bra igen. Även om den där latten orsakade ett rött märke över min bröstkorg som säkert alltid kommer synas som ett slags ärr, så är jag ändå tacksam. För utan henne... Just nu kan jag inte ens tänka mig det.

Därmed oron. Oron över hur hon reagerat när hon hörde min berättelse. Om hon ens hörde den. Hon kanske slängde kassettbandet i soporna så fort jag började prata och hon kände igen min röst? Eller så hörde hon allt och vill precis ingenting med mig ändå. Tänker att den där Wincent, han får fan ta och skylla sig själv. Idioter som honom kan inte förändras.

Egentligen borde det vara så, för hennes egen skull menar jag. Vad kan jag ge henne mer än ett ligg? Jag kan inte komma på någonting mer jag är bra på, som hon faktiskt skulle kunna uppskatta.

Älska. Eller snarare knulla. För känslosamt sex har jag aldrig ens funderat på hur man "gör". In och ut eller gå ner på henne, sådant är simpelt. Men sedan, efteråt? Ska man kyssas ömt och leka med hennes hår? Ska man skeda och snusa vid halsen? Jag har ingen aning, för jag brukar ju bara gå. "Du ringer om du blir sugen? Ok, bra då drar jag."

*Tapp, tapp, tapp*

Jag avbryts i mina funderingar av ett irriterande ljud från bordsgrannens håll. Jag vrider hastigt på huvudet och märker av Måns, som trummar otåligt med fingrarna mot bordet. Jag suckar och knackar honom på axeln.

"Bro, snälla lägg av", säger jag lågt, för att inte störa rektorns numera otroligt känslofyllda tal. Just nu jämför hon oss med en påkörd igelkott hon tog hand om som barn.

"Jag minns det så väl, det känns precis lika sorgset att behöva släppa ut er", snörvlar hon högt i mikrofonen. Vaktis som står nedanför den lilla scenen sträcker en stor pappersrulle, (en sådan som vanligtvis används som handtork på toaletterna), till henne.