Självmord | F.S

F Y R A

~~ Felix perspektiv ~~

Vi satte oss i väntrummet. Jag grät så mycket undertiden som Omar, Ogge och Oscar satt stilla och bara försökte förstå allt som har hänt. Har jag blivit helt galen. Jag sitter har och gråter för en okänd tjej. Jag gråter aldrig och nu känner jag henne inte ens.

~~ Ogges perspektiv ~~

Felix satt och grät så mycket att ingen vågade prata med honom. Jag hade nog aldrig sett honom så ledsen förut. Han grät ALDRIG. Omar, jag och Oscar var också ledsna men mest för Felix skull. Vi kände ju inte Tindra så bra men det gjorde nog inte han heller. Felix kanske faktiskt inte heller kände henne alls när jag tänker efter. Han hade ju träffat henne igår vad jag vet. Men som Felix är så hade han ju redan hunnit fästa sig vid henne. Hur märkligt är det dock inte att vi inte fick veta nått om hur de träffades eller nått?? Man pratar ju inte direkt bara med främlingar. Och jag förstår honom faktiskt. Hon var verkligen typ Felix drömtjej.

"Nej men hörni ska vi inte dra hem nu klockan är ju faktiskt halv ett?? Och hon lär inte må bättre för att vi sitter här och väntar" Frågade Omar trött. "Vi har faktiskt suttit i dem här stolarna i flera timmar nu."
"Neej"  lyckade Felix mumla fram mellan alla snyftningar. Knappt hörbart men vi alla lyckades nog tyda det.
"Men vi behöver ju äta något" svarar Omar.
"Men ni kan ju dra och äta något då. Jag vill inte ha något," svarar Felix irriterat men fortsätter sedan gråta.
"Jag och Ogge drar och köper någonting att äta och ni två stannar här" svarar Omar och tittar menande på Oscar.
"Jag vill inte ha något" svarade Felix snabbt fortfarande lika irriterat.

Jag har aldrig sett honom så här förut och jag förstår inte direkt situationen, han träffar en random tjej ute på stan som han inte känner och nu sitter han och gråter på sjukhuset för att hon mår dåligt??

Jag och Omar ställde oss upp och började gå mot utgången.

Jag hörde att Omar frågade någonting men inte vad han frågade. Jag var så inne i mina egna tankar så lyssnade inte på vad alla runt om kring mig sa.

"Hallå" nästan skrek Omar som jag antog hade försökt fått kontakt med mig ett tag då han drog handen framför ansiktet på mig.
"Ja vad är det?" Frågade jag.
"Vilken värld är du i då?" Frågade Omar skrattandes.
"Vet inte det har hänt så mycket idag bara. Vi drar till donken va? Det är väl det ända som har öppet nu" sa jag och tittade ner på klockan på mobilen. Den stog på 00:53. Jag kom på att vi hade träning imorgon också men den skulle ju ingen av oss kunna gå på så jag messade Daff och sa att vi inte skulle komma imorgon på träningen. För jag tror ingen av oss skulle vilja gå på rep imorgon när Tindra ligger på sjukhus och Felix mår som han mår.

"Vi kanske borde ringa Tindras föräldrar, dom vet ju inget än" sa Omar helt plötsligt.
"Aa vi gör det när vi kommer tillbaka till sjukhuset, de måste ju ha ett nummer till de" svarade jag snabbt.

Resten av tiden gick vi tysta. Det kändes lite obehagligt eftersom att Omar alltid var den som var glad och pratade jätte mycket. Det tog liksom aldrig slut på samtalsämnen när man pratade med honom. Men nu så fanns det liksom inget att prata om. Allt var bara så hemskt.

~~ Oscars perspektiv ~~

Felix grät inte precis lika mycket som han gjorde förut. Jag hade bestämt mig för att ringa Felix föräldrar och säga vad som hade hänt imorgon när jag tror att den har vaknat.

"Hur mår du bro??" sa jag lågt till Felix.
"Inte alls bra, jag saknar henne, tänk om jag aldrig mer får träffa henne" svarade han lågt. Trotts att jag inte förstod allt så försökte jag låta så uppmuntrande som möjligt.
"Det blir bra hon kommer överleva jag lovar" sa jag. Det var inget jag visste säkert men jag hoppades innerligt att det skulle bli så. För om Felix var så här ledsen när hon kanske överlevde och han kanske skulle få träffa henne igen så ville jag inte se honom om hon dog.

~~ Felix perspektiv ~~

En sjuksköterska kom fram till mig och sa att hon ville prata med mig och Oscar i ett rum här i närheten. Jag följde motvilligt efter sjuksköterskan som jag tror hette Lisa. Lisa visade oss fram till ett rum med fyra stolar utanför.

"Här inne ligger Tindra och ni kommer få komma in dit så fort hon har vaknat och mår lite bättre. Just nu är allt okej men inget säger att läget kommer förbli så" sa Lisa allvarligt. "Men hon kommer fortfarande inte få åka hem än. Jag rekommenderar att ni ringer hennes föräldrar så dom vet vad som har hänt."

Ja, Tindra lever och jag kommer nog att få träffa henne igen var det första jag tänkte när Lisa pratat klart och gått där ifrån.

"Vad var det jag sa" sa Oscar glatt.
"Du hade rätt" svarade jag som nu börjat gråta igen fast den här gången glädje tårar.

~~ Omars perspektiv ~~

När vi kom tillbaka till sjukhuset satt inte Felix och Oscar kvar i väntrummet. Så vi gick till receptionen och frågade vart dom hade gått.

"Dom gick bort till Tindras rum och sitter där utanför nu. Tindra lever och ni får hälsa på henne så fort hon har vaknat och mår lite bättre, ska jag följa er bort till rummet?" Frågade Lisa. "Jag ska ändå dit och titta till Tindra."
"Ja gärna" svarade jag.

Vi gick bort mot där Felix och Oscar satt. Vi började äta av maten och pratade lite om allt som hänt med mera.

~~ Tindras perspektiv ~~

Jag vaknade och hade så ont i hela kroppen. Mest i huvudet. Varför är jag inte död?? När jag öppnade ögonen märkte jag att jag var på något ställe jag aldrig hade varit på förut. Jag hörde röster från andra sidan väggen men jag kände inte igen dom vad jag kunde komma på. Eller jo det gjorde jag visst jag hade hört rösterna förut. Men vem var det? Helt plötsligt öppnades dörren och en tjej kom in.

"Åå vad bra att du har vaknat nu. Lisa heter jag och jag är huvud ansvarig för dig här på sjukhuset. Jag ska bara kolla så att allt är okej med dig. Sen har du besök som sitter här ute och väntar" Sa Lisa som hon tydligen hette. Så det var på sjukhuset jag var.
"Är det mina föräldrar som vill träffa mig?" Frågade jag förvirrat.
"Nej, dem kommer senare det här är några vänner till dig tror jag. Ska jag släppa in dem??" svarade Lisa.
"Visst men kan du stanna här inne lite efter att du har släppt in dem?" Frågade jag Lisa. Jag kände mig trygg med henne även att jag aldrig träffat henne förut.
"Visst," svarade hon glatt.

Lisa gick ut en lite stund innan kom tillbaka med fyra killar som satte sig på varsin stol bredvid sängen. Jag kände inte igen dem.
Men dem var ganska söta faktiskt.

"Tindra jag har varit så orolig för dig" sa en av dem bloda killarna.
"Lisa vilka är det här? Jag känner inte dem" sa jag förvirrat.

Jag såg hur killen som pratade förut började gråta.
"Förlåt men jag känner inte er, sa jag ledsamt.

~~ Felix perspektiv ~~

Kom hon inte ihåg vad som hade hänt? Kom hon inte ihåg mig? Kommer hon aldrig minnas mig igen? Så många frågor och inga svar. Jag grät mer och mer och tillslut sprang jag ut ur sjukhuset. Tårarna brände i ögonen. Jag sprang till skogen som låg precis bakom sjukhuset. Jag satte mig emot ett träd och bara grät och grät. Hur kunde hon inte minns mig och varför bryr jag mig ens?? Jag känner henne inte....