Självmord | F.S

S E X

~~ Ogges perspektiv ~~

Vi började gå mot receptionen för att se till så att Tindra fick åka hem.
När vi kom från till receptionen började Omar prata med hon som stod där.
"Hej vi skulle vilja fixa så att Tindra får åka hem" började Omar.
"Eh Aa det ska vi nog kunna fixa" började hon.

Helt plötsligt börjar det pipa överallt. Det pep jätte högt och lät nästan som brandvarnaren.

"Ledsen det har hänt något, jag måste springa iväg nu!!" sa receptionisten stressat. Hon började springa mot hissen och jag så mellan hissdörrarna att hon tryckte på våning 3.
"Killar, hon tryckte på våning 3" säger Oscar oroligt.
Jag och Omar bara står och kollar bara och kollar på Oscar. Jag tror vi alla hade sätt det. Och vi antog nog alla tre att något hade hänt med Tindra.

~~ Oscars perspektiv ~~

NEJ va det ända jag kunde tänka. NEJ NEJ NEJ...

Jag gick till ett litet rum bredvid väntrummet som vi visste att det inte var någon mer i. Först då märkte jag att jag hade tre telefoner i min jackficka. Det var först då jag kom ihåg att Felix och Tindra hade gett sina till mig förut. Jag tog upp min iPhone och började kolla igenom sociala medier. Jag hade ju missat allt som hänt där sen allt med Tindra började. Det började ringa från en av de andra telefonerna. Det var Tindras och det var någon hon döpt till "Hatar dig j***a morsa😭". Det måste vara hennes mamma. Jag svarade inte för det kändes inte som om hon ville att hennes föräldrar skulle veta nått. Hennes mamma hade spelat in ett meddelande. Eftersom hon hade döpt sin mamma till det kunde jag inte låta bli att lyssna på det. Jag tryckte på play om hennes mamma började prata: "Nu räcker det ditt j***a svin. Kom hem!! Källaren väntar på dig. Hahaha. Jag skiter i vart f*n du är och hur du mår. Men din syster behöver nog din hjälp. Hejdå din j***a bitch".
Jag fick spela upp det flera gånger och det kändes som om mamman blev argare och argare för varje gång. Helt plötsligt förstod jag allting. Varför hon inte ville att vi ringde hennes föräldrar. Helt plötsligt såg jag allting ur ett annat perspektiv. Hennes föräldrar är det ju något allvarligt fel på. Man kallar inte sitt barn för j***a bitch och j***a svin. Det gör man bara inte och varför skaffa barn om det ska få må så sjukt dåligt. Det är inte rättvist. Hur länge har hon stått ut med det där?? Har hon en syster?? Vad gör föräldrarna med Tindra och hennes syster?? Vadå källaren?? Så många frågor snurrade runt i mitt huvud men så lite svar. Jag måste prata men henne om jag får det någonsin igen...

~~ Omars perspektiv ~~

Jag och Ogge hade försökt få kontakt med Oscar i säkert 10 minuter nu. Han verkade vara helt inne i sina egna tankar.

"Oscar, Oscar, hallå" ropar Ogge och viftar med handen framför hans ansikte. Då reagerar Oscar och börjar lyssna. Han skakar till och hela han set ut som ett stort frågetecken.
"Heej, välkommen tillbaka till världen. Vart har du varit då??" Skrattar jag fram.
"Vadå då??" Säger Oscar förvirrat och kollar konstigt på oss.
"Vi har försökt prata med dig i tio minuter nu" säger jag och både jag och Ogge börjar asgarva.
"Det här är faktiskt inte kul. Hon kanske inte lever" morrar Oscar fram. Både jag och Ogge blir tysta och kollar bara på varandra.

"Förresten så var den en sjuksköterska här och pratade med oss nyss och det var Tindra det gällde" säger jag försiktigt och allvaret ligger kvar i rummet. "Felix mådde inte heller så bra men de trodde bara att han blev så stressad när Tindra helt plötsligt slocknade att han fick panik och svimmade men inget var säkert än"
"Ni skojar nu va??" Säger Oscar. Hans ögon var större än jordklotet och mungiporna gick mer ner än vad jag någonsin sätt dom. Både jag och Ogge kollade ner i marken för att visa att vi inte skojade. "Det var inte meningen att det här skulle hända just nu skulle vi sitta i en soffa och spela tv spel eller kolla någon bra film och om dagarna ska vi vara i studion och planera ny musik och konserter" fortsatte Oscar. Han gick ut ur rummet och tog upp sin telefon och ringde någon. Det var ett långt samtal som jag inte ens kunde gissa vem det kom ifrån. När Oscar kom tillbaka in i rummet sa han bara:
"Jag måste dra hem." Innan han hade tagit sin jacka och lämnat rummet.

~~ Oscars perspektiv ~~

Jag ringde till min psykolog. Jag vet att klockan säkert var tio. Men jag känner verkligen att jag behövde prata med någon. Jag behövde prata nu. Vi pratade en stund innan vi kom överens om att vi skulle träffas i en park i närheten och prata. Jag sa bara att jag skulle hem till Ogge och Omar eftersom ingen visste att jag pratade med en psykolog, då jag aldrig någonsin berättat om mina problem med mer för dom. Det var inget stort men mina föräldrar hade överreagerat och fixat en psykolog. Första gångerna hade jag bara suttit tyst, inte hittat nått att säga. Det här var första gången jag faktiskt ville prata med henne.

När jag kom fram till parken var det kolsvart bara några få lampor var tända och det var nästan lite kallt ute. Jag satte mig på en bänk om väntade och efter en stund såg jag en bil rulla in på parkeringen en bit bort. Ur bilen klev min psykolog hon var klädd i svarta kläder och ett par röda klackar. När hon kom fram började jag berätta om allt, utan att säga namn eller berätta för mycket. Vi satt länge och pratade och jag fick många tips och råd från henne.

När vi båda kände oss klara gav hon mig rådet att gå hem och få lite sömn så skulle vi prata snart igen. Det var ju inte direkt så att jag kunde gå tillbaka till sjukhuset och säga till Ogge och Omar att jag inte ville stanna hemma så jag hade väl bara alternativet att gå hem. Jag tog upp mobilen för att kolla på klockan. Skärmen bländade mina ögon och det tog ett tag innan mina ögon vant sig och jag kunde se siffrorna 01.49 som lyste från skärmen. Men det var inte bara det jag såg på skärmen, det var många meddelanden från mamma och pappa som undrade vart jag var och var oroliga, men det var också massa notiser som visade olika saker som t.ex. hade någon skrivit "vrf är killarna på sjukhuset? Vad har hänt?" och en annan hade skrivit "kan du för f*n förklara allt som händer?? Ni kommer till studion med någon random tjej, det kommer inga uppdateringar, ni ses av många på sjukhuset och ingen har sett er någon annan stans. Vi är värda en förklaring. Jag svarade på något och skrev att allt var lugnt och att det inte kommer särskilt mycket uppdatering nu på ett tag men vi ska ger er något annat istället sen börjar jag gå hem. Sakta och ensam i mörkret. Det var nästan inte en ända människa ute.