My Magcon Boy With Blue Eyes

kapitel 1

Andreas position

inte skola igen. jag tog ett hårdare tag i ryggsäckens band som satt ganska hårt längst med mina armhålor. jag svalde hårt och gick in i den stora byggnaden. jag möttes av många elever. stor som små, långa till korta, killar till tjejer... jag gick tyst förbi alla. jag gick bort till mitt skåp och tittade mig omkring. en bit bort stod en kille som jag aldrig hade sett förut. han var ganska lång han hade lagom långt brunt svart hår, i luggen hade han ljusa slingor. hans ögon var klara som kristaller, is blå nästan som vatten som Titanic sjönk i. han hade fina drag i ansiktet. hans grova kindben syntes väldigt tydligt och det klädde han i. han hade små fräknar på sin finna näsa. han hade perfekta läppar. I sin under läpp hade han en mital ring och under hans linne kunde man se six pack och massor av tatueringar jag granskade honom ett tag. tills jag flög in i skåpet. jag trillade till marken. jag tittade upp. det var Cameron! jag har vant mig genom åren. på dagis var det inte så farligt då retade han mig bara sen i grundskolan så blev det värre han började dra mig i håret och retas, sen när vi skulle börja gymnasiet då trodde jag han hade glömt det. Men nej det blir bara värre och värre. Alla tittade på mig. Ingen är modig nog att säga till cameron han är för "tuff". Jag tittade mot pojkens håll. Han bara skrattade. Och varför skulle han bry sig. Jag reste mig sakta upp. Cameron tog mig i kragen och tryckte upp mig mot skåpen.
"Vet du hur ful och äklig du är?" Han spottade mig i ansiktet han sa det.
Han gav mig en käftsmäll sen släppte han ner mig och gick. Alla stog och stirrade på mig. Men inte "han". Jag öppnade skåpet och kastade in mina grejer och tog mina saker till lektionen sen smällde jag igen skåpet med en smäll. Jag gick surt i på letionen. Vid min bänk satt pojken. Jag satte mig försiktigt bedvid.
"Måste du sitta här?" Ursäkta?
"Ja vi har bestämda platser och jag sitter här" hans hårda blick försvann och ett leende kom fram på hans läppar.
"Ok jag heter nash!"
"Jag är andrea"
Han nickade och log. Det leendet smälte mig.
"Jag såg dig i korridoren det var på skoj va??"
Jag skakade på huvudet. Hans ögon spärrades upp. Kristin kom.
"Tja nya killen, om du inte vill sitta med HON så kan du hoppa back till oss." Hon nickade mot sina kompisar som satt en bit bakom. Nash tittade på dem sen på mig. Jag tittade ner I borden.
"Gå jag är van." Han tittade på mig.
"Ja men va bra då kan du ju lämna psykot här" sa kristin med en hård röst. han såg faktiskt lite förvirrad ut. Cameron kom in stormande och nash reste sig upp och gjorde ett handslag med Cameron. Sen följde han efter cameron till en annan bänk.
Jag tittade bak på dem sen på Kristin. Hon log "sött" och skuttade iväg till dem. Kvar satt jag ensam som vanligt.
Efter lektionen skyndade jag mig in på toan. Jag öppnade mitt penskrin och tog upp ett rak blad. Jag värvade upp armarna på min tröja sen började jag skära. Jag har skärt mig i säkert ett halv år nu så smärtan är inte så farlig det är som en befrielse. Det blöde sjukt mycket men jag fick torka med papper. När jag var klar så gick jag ut igen. Där vid skåpen stog nash cameron och Kristin. Deras blickar flög på mig när toa dörren slogs igen.
"Tja Äkel!" Jag kollade ner i marken och försökte skynda mig där ifrån.
Jag hörde att dem gick efter. Jag började springa och dem efter. Cameron var för snabb och tog tag I min huva på min hoddie och drog ner mig på marken. Han satte sig över mig.
"Svara när jag pratar med dig!"
Jag skakade för jag visste att jag skulle bli slagen. Och som sagt det blev jag. Av både cameron och Kristin. Men Nash han stog som förstelnad och bara tittade på mig. När dem slutat reste jag mig försiktigt upp. Jag tog över min näsa jag hade fått näsblod.
Min kind hade spruckit och jag hade en väldigt stor fläsk läpp. Jag tog min ryggsäck och haltade där ifrån. Dem bara skrattade.
När jag kommit hem låg pappa på soffan. Han hade ingen tröja på sig och uppknäppta byxor. Han låg bland flaskor glas och fimpar. Jag la en filt över honom och gick in på mitt rum.
Jag satt och lyssnade på musik och kollade igenom ig lite. Jag hade inga följare och inga inlägg för ingen visste att jag hade ig. Jag gick in på toa hoppade in i duschen och fixade till mina sår. Jag kavlade upp armarna och kollade på mina armar. Det var massa ärr men vem bryr dig? Ingen!!
Jag suckade och gick ut i vardagsrummet pappa låg kvar på soffan. Jag ville inte väcka honom för då skulle jag bara åka på en smäll. Jag gick ut för att ta en promenad. Jag gick till mitt älsklings ställe. där på en hög klippa satt jag och ingen kunde stoppa mig. jag reste mig upp och lutade mig över klippan. Det skulle varit skönt att bara falla här ifrån släppa tag om allt och bara få somna in. Få flyga i luften till en säker död. Något som jag tänker på varje dag. Ingen eller inget kan få mig glad igen!! Jag blundade och sträkte ut armarna. Lätt vinden få mitt hår att fladdra. Bara få lämna världen en stund. Jag var på väg hem när jag såg cameron och Kristin gå på andra sidan vägen. Och så klart fick dem syn på mig!
Dem joggade över väggen bort till mig. Kristin tog tag i mina armar och cameron stog och granskade mig.
"Snälla jag ber er släpp mig!" Sa jag svagt.
"Skulle inte tro det va" viskade kristin i mitt öra. Cameron laddade med ett hårt slag och boxade mig rakt i magen. Jag tappade andan och föll till marken. Dem bara skrattade och gick.