Kidnappad?!

kapitel 5 ~backstage med The fooo och skyscraper ~

Där stod de, killarna jag längtat efter att se.
-hej igen Sanja! Sa Vilhelm och kramade mig. Sen kom Isak, Anton och sist Andreas. Vi gick och pratade lite, ss fick tfc's autografer och vi pratade om allt när "mina killar" gått.
-så, vad gillar du att göra på fritiden då? Sa Isak.
-asså jag har ju varit i min nya familj i typ 2 veckor så jag har inte hunnit testa på så mycket...
-aha... Sa Andreas.
-men jag gillar musik, jag har skrivit och hjälpt killarna med deras nya låt. Sa jag lite gladare.
-aha. Vad heter den? Frågade Anton.
-run with us. (Jag hittar bara på okej?)
-jaha... det är ju jätte bra! Sa Vilhelm och killarna ville att jag skulle sjunga lite. Så Jag gjorde det.
-asså du är ju en begåvning! Sa Isak och killarna applåderade.
-haha, tack. Sa jag och rodnade nog lite grann...
-jo Sanja? Sa Andreas mitt i allting.
-ja? Sa jag osäkert.
-du är väll 02a? Frågade Anton och kollade på mig, Vilhelm och Andreas kollade först på mig sen på Isak.
-eh va? Sa jag lite osäkert.
-juste.. Hur många år är du? Sa Vilhelm.
-jaha... Jag fyller 13... När vet jag faktiskt inte... Sa jag
-okej, vem gillar du mest? Sa Isak.
-Asså shit vad ni frågar så mycket och rätt konstigt... Vad vill ni mig? Sa jag och skrattade. Jag slängde handen över munnen och kände hur det brände under ögonlocken. Jag fick tårar i ögonen, jag ställde mig hastigt upp och skulle springa iväg. Jag slängde med vänster arm automatiskt eftersom jag skulle springa och hade höger hand för munnen fortfarande.
-Sanja? Vad är det? Och vart ska du? Sa Anton som tagit min hand. (Asså handleden.)
-nej, snälla snälla släpp mig! Ni förstår inte, ingen förstår sa jag och torkade bort några tårar med handen som var "fri".
-men Sanja..? Sa Anton.
-nej snälla! Sa jag med gråten i halsen och tårarna blev fler och fler. Anton drog in mig till han och Andreas var framme vid oss.
-nej snälla! Snälla släpp mig! Skrek jag, inte speciellt högt med jag skrek ihop om att nån skulle höra. Utan någon förvarning lyfte Andreas upp mig och "slängde" mig över hans axel.
-lugn Sanja! Vi ska inte skada dig... Bara... Sa Vilhelm men avbröts av att Anton la handen över hans mun. Isak kom fram till mig (Sanjas huvud är åt Andreas rygg). Isak kom och drog pekfingret över min näsa och sa: "du behöver inte vara orolig Sötis..."
Jag var ju redan fruktansvärt rädd, men med att Vilhelm och Isak sa och allt som hände fick jag panik och bara slappnade av. Jag var beredd på att vad som helst kunde hända. Typ att de skulle kasta ner mig från ett stup, kasta mig i vatten, slå mig, ja.. Vad som helst!
•••••
Okej jag tycker de va tråkigt de jag tänkte skriva så nu blir det lite drama å spänning😂
Bra mer?❤️😘