Kidnappad?!

Kapitel 21 ~vill jag ens?~

~Ebba~

- Ebba! Ropade en röst jag var alldeles för bekant med, Isak.

Jag satt på min säng, jag brukar alltid ha roligt här, busa med Isak. Men idag, nej idag var en sån dag jag fick allt för ofta förut.

Innan jag blev kidnappad av killarna brukade jag ibland vakna upp och inte vara på humör alls då. Jag tänker bara, jag tänker på världen, på det förflutna och nuet. Och tyvärr blev denna dag en sån dag. Och jag tänker inte på vad som helst, utan på min familj. Kommer jag nån gång bli utsläppt? Eller kommer jag sitta här- som de sa den första dagen jag var här- och ruttna, resten av mitt liv?

- Ebba? Sa Isak igen som nu stod vid dörröppningen.

Svara orkade jag inte, inte nu. Jag kände hur sängen sjönk ner lite grann bredvid mig, sedan ett par varma, mysiga armar om mig. Och där brast det för mig. Mina tårar föll som ett vattenfall ned för mina kinder. Det fanns bara jag och mina tårar just nu. Inget annat. Jag hörde att Isak försökte säga nått i stil med "sch, lugn" men jag är osäker...

--

Efter en stund hade jag börjat lugna ner mig litegrann. Såpass så jag kunde prata iallafall.

- sch. Lugn. Vad har hänt? Sa Isak med en varm stämma i rösten.

- ni. Du har hänt! Jag vill hem! Svarade jag, det är så svårt att prata just nu.

- Ebba... 1. Jag har något att säga 2. Du vet att vi skyddat er! Aldrig att jag tänker låta nån galen psykiskt störd man få tag i er, aldrig!

- Mhm... Sa jag i en suck. Vad var det andra du skulle säga då?

- ehm... Vänta här! Sa han och sprang ut ur rummet.

~Filippa~

Andreas sa att de skulle berätta något viktigt för oss, så vi gick upp till ett rum på övervåningen, sedan började killarna prata.

- jo... Det är såhär att... Började Vilhelm.

- vi har tänkt, väldigt mycket... Fortsatt Andreas.

- psykmannen är intagen till ett annat sorts psykhem/fängelse. Sa Isak sedan. Det har han varit sedan jag ringde typ. Det var inte direkt svårt att spåra han. Fortsatte Isak sen.

- vi har tänkt, och vi har beslutat att... Började Anton. Alla killar blev helt plötsligt nedstämda en aning.

Vad händer?

- vi har beslutat att ni får... Sa han igen, hackigt. Ni får åka hem. Avslutade Vilhelm, jag kollade runt på killarna och det såg ut som att alla skulle brista ut i gråt vilken sekund som helst.

Jag, och de andra tjejerna, flög upp ur sängen. Jag blev helt överlycklig! Jag får komma hem! Jag får verkligen komma hem! Men vänta? Vill jag ens det? Vill jag ens hem?

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

nu är denna novell sluuuuut! Jag är mer än tacksam över alla helt underbara kommentarer, alla röster och framförallt, ÖVER 5K READS? TAAAAACK😍❤️❤️
Om ni gillade denna novell så får ni gärna kommentera. Jag hade inte tänkt mig en tvåa på denna, för jag ska släppa en ny novell. Om ni känner för det kan ni kanske läsa mina andra noveller?
Tack igen för allt ni gjort. Ni är freaking underbaraaaa! Det går inte att beskriva seriöst. TAAAAACK😢❤️❤️❤️