Kidnappad?!

Kapitel 6 ~kidnappad~

Andreas hade burit mig rätt längre. Juste! De hade satt en ögonbindel på mig, och Anton höll för min mun. Andreas släppte ner mig efter några minuter, jag ställde mig på fötterna.
-vart ska vi? Vart är jag? Varför gör ni såhär? Sa jag med gråten i halsen.
-kom bara här. Sa en mörk och skrämmande röst, Andreas tror jag.
-nej! Vart ska vi?! Sa jag en ton högre.
-jasså? Kaxig nu eller? Sa Vilhelm och alla skrattade. Anton satt hans hand för min mun igen och höll andra handen bakom mitt huvud. Nån kuffade mig i ryggen för att jag skulle gå.
-det är ingen idé att försöka streta emot, det kommer bara bli värre om du inte lyssnar på oss. Sa Anton och tröck hårdare i min bakhuvud. Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder igen... Efter en lång stund släppte Anton handen från min mun.
-kom här. Gå ner! Sa... Isak tror jag. Två stycken tog mina händer och hjälpte mig ner för en trappa.
-vart ska vi? Sa jag. Men fick inget svar nu heller. Jag stannade upp i trappen och fast jag inte såg något kände jag att nån spände blicken hårt i mig.
-fattade inte du vad vi sa nu? Sa Vilhelm.
-vart ska vi? Sa jag och tänker bara inte gå.
-härregud vad du ska vara jobbig! Sa Andreas och suckade. Jag hörde att nån gick emot mig och greppade tag i min midja.
-nej! Släpp mig! Skrek jag och Anton, som tagit min midja höll hårdare och drog mig emot han. Efter en stund kom nån och bar mig över den axel, och jag antar att det var Andreas igen. Efter ca 10 minuter släppte han ner mig. Jag vågade inte röra mig så jag stod bara där blixt stilla... jag kunde känna andetagen mot min bara nacke, det var riktigt läskigt och jag ville faktiskt här bli mobbad på barnhemmet, än att bli kidnappad av några främmande personer...
-åh Sanja, Sanja... Sa en röst som jag senare förstod att det var isaks.
-du kommer aldrig härifrån! Sa Vilhelm.
-försök bara inte rymma, för då lovar vi att det går illa för dig... Sa Andreas.
-gör bara som vi säger så kommer allt att gå bra. Förhoppningsvis... Sa slutligen Anton.
-du kanske rymmer, men du kommer ALDRIG kunna gömma dig... Sa andreas med ett litet skratt efter.
-vi vill inte skada dig... men för ditt eget bästa, gör bara som vi säger, så får... påbörjade Isak men stannade.
-gör bara som vi säger, och käfta eller kämpa inte emot! Sa Vilhelm och drog sin hand längs min kalla arm.
-men när kommer jag få komma hem? Sa jag tyst.
-hm... när vi tycker det är dags, ju mer du kämpar ju roligare har vi. Men du kanske stannar här i all framtid! Sa Anton och jag kände hans andedräkt mot mitt ansikte. Han stod nära nu... riktigt nära, vilket var RIKTIGT skrämmande...
●●●
Jasså? Vad hände där? Är den bra och förtjänar den att fortsätta på? pöss å har bra iaf❤❤