Kidnappad?!

kapitel 7 ~den nya, och rymmen~

Jag har varit här nån dag nu. 2 kanske, men något "hemskt" har inte hänt annu.
--SANJA? KOM NER! Skrek Anton, jag hoppades på att det var något roligt. Juste! Jag har glömt att berätta, jag har fått ett typ rum, men det var bara en liten madrass på golvet, en kudde och en filt. Det fanns en garderob, men jag fick inte öppna den. Jag vågade inte heller... Jag gick ner och Vilhelm kom fram fort till mig, han höll för munnen med ena handen, och ögonen med andra. Han förde in mig i ett rum antar jag, vart eller vilket visste jag inte...
-du är tyst nu, okej? Sa Vilhelm tyst men skarpt i mitt öra, jag nickade försiktigt som svar. Vilhelm stannade upp.
-ska jag släppa henne grabbar? Sa han.
-gör det! Sa Andreas och Vilhelm släppte händerna från mitt ansikte. Jag var tvungen att blinka några gånger innan jag kunde se riktigt... När jag blinkar klart blev jag så chockad att jag nästan inte visste om jag bara skulle spring härifrån, eller om jag skulle springa och krama personen, en tjej. Isak höll för hennes mun bakifrån och det syntes att hon hade gråtit.
-Sanja? Det här är Ebba, och hon är här, men... Sa Anton.
-har ni kidnappat henne också?! Skrek jag.
-nja, eller, det kan man säga ja. Sa Vilhelm.
-ÄR NI DUM I HUVET?! Skrek jag men ångrade mig snabbt. Jag slängde händerna över min mun och kände att tårarna var påväg... Jag vände mig och skulle springa härifrån, men då stoppade Anton mig.
-nej, det är du som är så dum i huvet som skriker så... Sa Anton och tog fast mig.
-att du ens vågar efter det vi sagt..? Sa Vilhelm som gick närmre. Andreas gick hack i häl. Sen Isak höll i den nya tjejen.. Ebba hette hon väll..?
-nej snälla, det var inte meningen! Snälla släpp mig! Skrek jag och kände hur tårarna rann.
-ska lilla flickan börja böla nu också? Sa Andreas med ett skratt i rösten.
-men släpp mig!! Skrek jag och sparkade bak med benet, jag tror jag träffade "rätt" om man säger så, för Anton fick knappt luft och satte sig ner och det såg ut att göra riktigt ont... Jag sket i det nu och sprang iväg, jag sprang ut genom dörren och ut. Jag hade ingen aning om vart jag var, men efter en stunds springande genom en skog hittade jag en väg jag gick längs med. Jag gick och frös, och sen hörde jag en cykel på grusvägen. Jag vände mig hastigt om och började springa. Men efter en stunds springande var cyklisten ikapp, gissa vem det var? Jo Vilhelm... Han hoppade av i farten och slängde iväg cykeln och började springa mot mig. Han var snabbare, mycket snabbare och tog tag i mig bakifrån. Han höll fast mina armar och min kropp med ena handen och han höll för munnen med den andra. Jag hann reagera, men inte tänkte speciellt längre, eller mycket innan Anton kom med moppen.
-ville var hon där vi sa? Skrek Anton från moppen.
-Aa! Det funkar precis! Skrek han tillbaka. Ville lyfte upp mig och gick mot moppen och Anton, han satt ner mig framför Anton och vi åkte iväg. När vi var hemma igen satt Andreas och höll fast Ebba, och Isak gjorde någonting jag inte såg, eftersom Anton satt handen för mina ögon, förmodligen för att jag inte skulle se. Jag hörde att någon skrek, förmodligen ebba. Jag satt mina händer på Antons och försökte få bort hans händer så jag kunde se vad som hände, jag hörde steg emot mig, men jag fattade inte att nån var på väg mot mig, så jag fortsatte med det jag höll på med. Jag kände en hård smäll i magen och jag föll ner på golvet. Jag tappade andan och sippade efter luft.
-fattar du aldrig eller...? Sa Andreas som slagit mig i magen. Någon tog tag i min tröja och gjorde satt jag ställde mig upp. Tröjan åkte upp så min mage syntes och jag försökte få ner den igen.
-låt bli. Sa en röst som tillhörde Isak. Jag frös fast och Isak tog tag i min tröja fram och tröck upp mig mot väggen.
-vad är det som är så svårt..? Sa Isak och höll hårt.
-att ni bara tar mig, och sen misshandlar mig... Sa jag tyst och skulle dra ner tröjan igen.
-OH du... Detta är bara början... Sa han och Andreas kom och lyfte upp mig. Han tog ett grej om min midja med mina armar länge midjan, och bar mig över axeln. Han öppnade en dörr och kastade in mig på en soffa. I det här rummet har jag aldrig varit...
-sitt och var tyst nu...Sa andreas och stängde dörren, och låste... jag satt tyst å länge och väntade. Jag satt bara och stirrade in i väggen men hoppade till av att dörren öppnades... In kom Isak med tjejen jag såg förut, ebba. Han knuffade henne så hon gick in i rummet och Isak gick.
-hej.sa hon tyst.
-hej! Sa jag och ställde mig upp. Men jag satt mig ner igen och hon kom och satt sig i soffan.
-så hur länge har du varit här då? Sa hon.
-2 dagar. Sa jag. Och du kom väll typ nyss? La jag till.
-ja, vad har de gjort mot dig? Sa hon skrämmande.
-de har bara typ slagit mig i magen, och Aa, typ slagit och hållit fast mig... Sa jag. Dig då?
-när jag skrek där, de gjorde inget farligt om man säger så, utan Isak drog hade längs min mage, upp och jag blev rädd. Så slog de mig men inte speciellt hårt... Sa hon kollade ner.
-va?! Vilhelm och han sa att jag skulle låta bli min tröja när den åkt upp rätt mycket... Sa jag. Mer hann vi inte säga innan båda hoppade till och dörren öppnades och in kom Anton men en tjej som förmodligen också hade gråtit...
●●●
1003 ord, rätt nöjd är den värld att fortsätta på? Pözz❤