Kidnappad?!

Kapitel 19 ~ett mirakel?~

~ Andreas ~

Jag såg vad Anton höll på med, han ville rädda Mila... Men varför? Hon är ju död?
Jag såg också att Ville var arg, frustrerad, hade han inte sett vad Anton höll på med?
Jag kollade fundersamt på både Anton och Vilhelm innan jag sprang fram.
Vilhelm var så nära på att flyga på Anton, men jag han ditt och "fångade Vilhelm i luften".

- sch! Vilhelm ta det chill! Sa jag och höll i han.

- men han håller ju på med min tjej! Min döda tjej! Sa han högt och försökte ta sig ut greppet.

- men Ville, snälla tyst bara! Låt Anton göra det han gör. Och nej, det är inte din tjej! Sa jag. Alltså just nu känner jag mig som när vi kidnappade tjejerna... Jag gillar egentligen inte det minnet, men vi var tvungna ju...

Precis när Ville skulle öppna munnen och ge något dåligt motargument så hände något vi inte trodde skulle hända...

~Mila~

Jag känner ett hårt, hårt tryck på mitt bröst. Vad gör de egentligen?!

Jag känner hur halsen börjar "klia" och jag kommer snart få en hostattack... Jag hör ingenting, ser ingenting, känner ingenting... Ja, förutom trycket på bröstet då... Säger mitt huvud till mig.

Jag funderar och funderar. Vad händ-

- men Ville, snälla tyst bara! Låt Anton göra det han gör. Och nej, det är inte din tjej! Hörde jag en röst säga som avbröt mitt tänkande.

Anton? Är det han som trycker på mitt bröst? Vänta nu... Tror Vilhelm att vi är tillsammans? Han har fortfarande kidnappat mig, aldrig att jag tänker bli tillsammans med min kidnappare...

Och där kom hostattacken. Jag börjar känna. Jag böjar se!

Jag bokstavligt talat flyger upp ur sängen jag ligger i, sätter mig upp och börjar hosta.

- Vilhelm kan du snälla vara stilla? Sa en ganska irriterad röst med betoning på ordet stilla, som tillhörde Andreas.

Jag vänder försiktigt upp huvet. Andreas håller i Vilhelm. Hahah varför?
Jag ser hur en tår försiktigt rullar ner från Vilhelms rödsprängda ögon, ner över hans kind som tillhör hans aggressiva (?) ansikte. Jag vänder tillbaka huvet och ser Anton sitta där? Jahapp?

Han sitter mitt på rumpan men fötterna i golvet (han sitter alltså men knäna uppåt eller vad man ska säga), och han vilar mot sina händer som ligger som stöd mot golvet typ bakom han. (Hoppas ni fattar, om inte, skriv ett privatmeddelande eller kika)

- d- du lever! Sa Vilhelm med öppen mun?

- ah? Vadå? Skulle jag vara död? Frågade jag och jag kunde se nästintill bakom Vilhelm hur både Ebba och Isaks läppar formade ett leende.

- eh... Ja? Sa Vilhelm förvirrat.

- aha? Okej? Fast nu lever jag ju. Sa jag och sken upp i ett leende. Likaså Vilhelm.

I det ögonblicket släppte Andreas Vilhelm och han bokstavligt talat flög över mig. Jag landade på sängen med Vilhelm över mig alltså.

- åh vad bra att du lever! Sa han och han lutade sig över mig. Innan jag visste ordet av det var våra läppar sammanpressade.