Kidnappad?!

Kapitel 14 ~snälla!~

~Jennifer~

Jag låg och dagdrömde i min säng, jag tänkte på allt, allt som händer, allt som kunnat hänt, och hur jag skulle haft det utan att blivit kidnappad. Men va..? Anton, Anton Kyldahl har KIDNAPPAT mig?! Alltså det är sjukt, så fruktansvärt sjukt när jag tänker på att Anton, Anton fucking Kyldahl har kidnappat mig, just mig av vem som helst...

Jag blev frustrerar och kastade kudden nån stans i rummet, tyvärr hamnade den på ett skrivbord i rummet och fick en spegel att välta.

-Ojojoj... Lite arg eller? Sa Anton som jag nu märkte stod i dörröppningen.

-nej, men... *suck* sa jag.

- vadå? Sa han.

- nej, jag orkar inte förklara, just nu... Svarade jag

- jo kom igen gumman, berätta.

Sa han och satt sig i sängen med armen om mina axlar.

- hm... Ja vart ska man börja då?
Jag gillade verkligen ett nytt jättegulligt pojkband, så går jag ute och lyssnar på dem sen överfallet nån mig och jag får panik, så lätt som jag får panik. Någon annan bär mig ganska långt, sen skadar ni oss och du gör så att jag svimmar, se... Sa jag innan han avbröt.

- du sprang in i ett träd... Sa han.

- men låt mig prata klart. Sen tar du mig tillbaka till huset. Sen får vi reda på att ni skyddar oss från en man som har kommit loss från ett psyksjukhus och då tar ni ut oss så vi får handla kläder och så, sen tvingar ni i oss glass, vilket är det ÄNDA vi har fått här den senaste veckan. Sen känns det bara som att vi typ sover över här, men egentligen har ni, min kändischrush, även min favorit från mitt favoritband kidnappat mig. Tror du inte jag är lite frustrerad?!

- lugn bara, vi gör väll inget illa nu?

- inte nu nä, eller jo. Ni har fortfarande KIDNAPPAT FANS! Jag skrek det sista, sen sprang jag bort, jag började gråta och rymde. Jag har gjort det förut och jag gör det igen.

Jag sprang och sprang, tillslut kom jag till en strand, jag hade sprungit bort från skogen jag varit i förut, när Anton fick mig.... Eller enligt han att jag sprang in i ett träd... Jag saktade ner och gick längs strandkanten mot vattnet. Solen var på topp, det var varmt ute, sjön jag var vid hade lite små vågor ibland, det glittrade, och sanden var mjuk, som allt ska vara, fritt och fint...
Medans jag gick och dagdrömde så gick jag självklart in i nån, nej vad pinsamt!

- h.. Hej... Förlåt mig! Sa jag och backade ifrån personen och kollade upp.

- jasså det är här du är? KOM HIT LILLA SKITUNGE! Sa, eller det sista skrek personen, en man..?
Då slog det mig... Psykmannen... Jag vände mig om och sprang, sprang så fort jag kunde. Men mannen, eller gubben som han mer var, fick tag i mig. Jag skrek och grät, jag betedde mig väll som en 3åring fast just nu skiter jag fullständigt i det...

- HÅLL TYST! Nu ska du med mig, du är min nu, BARA MIN!

- SLÄPP MIG! Skrek jag.

- HAH! Aldrig...

Okej nu var jag rädd, riktigt jä**a rädd... Jag grät som jag aldrig gjort förr. Han lyfte upp mig, men jag sparkade och sprattlade och tillslut kom jag loss. Jag sprang snabbt som attan tillbaka till huset. När jag var typ halvvägs såg jag Anton... Jag sprang snabbare, om den ens är möjligt, till han. Jag kastade mig i hans famn och bara grät. Jag var verkligen livrädd nu..

- vad har hänt? Sa han och famnade om mig. En kram som bara Anton Kyldahl kan ge.

•••
Lite kortade, men då kanske ni får fler kapitel😏😏