The last of you

Åkturen

Jag sitter i hans bil, igen.
Jag pratar, frågar, igen.
Han är tyst, småflinar, igen.
" Varför vägrar du prata med mig!? " säger jag och spänner blicken i honom, men han verkar inte bry sig.
" jag vägrar inte, det är meningslöst bara " han verkar uttråkad, men ändå nervöst, liksom spänd på något sätt.
" meningslöst? Va? Hur kan du säga så? Det är du som följt efter mig! "
Hela Davids kropp spänner sig och han klämmer om ratten så hårt att hans knogar vitnar.
" Jag, följer inte efter dig " han öppnar munnen som att han har något mer att säga men stoppar sig, tänker efter noga. Sneglar lite på mig. Innan han fortsätter
" Du "
Paus
Vita knogar
En blick på mig
" sliter i mig "
Paus
När han ser min oförstående blick suckar han besvärat, tänker igen.
" Du "
Paus
" drar i mig. Det är som att du vill att jag ska komma " David verkar väldigt obekväm med detta, önskar kanske att jag ska vara tyst? Sluta fråga? Förstå?
" varför i hela friden skulle jag vilja det? "
Suck
Blick
Vita knoga
" hur i hela helvetet ska jag veta det? Sluta kalla på mig! "
" jag kallar inte på dig!! " jag är arg, förstår inte. Vad menar han, herregud hjälp mig. Vad gör han? Vart är han påväg? Detta är inte rätt.
" du kan inte kidnappa mig släpp ut mig " jag börjar rycka i handtaget men dörren är låst.
" släpp ut mig släpp ut mig släpp ut mig! " jag börjar få panik, slår omkring mig.
Måste ut ur bilen
Ut
Bort bort bort
Kan inte stanna
Hjälp !!
" ta det lugnt. Ta det lugnt. Lugna ner dig! " David griper tag i min arm och håller mig stilla samtidigt som han svänger intill vägkanten. Dörrarna öppnas.
Utan att tänka mig för slänger jag mig ur bilen, stapplar ostadigt ut i den glesa skogen. Runt de nakna trädstammarna slingrar sig en lätt dimma, och de blöta löven kyler snabbt ner mina tunna tygskor.
Jag springer, och vart är bilen? Vart är vägen? Vart är David? Allt är bara dimmigt, fuktigt, hotande.
Träden verkar så höga, löven så bleka, rötterna så farliga. De sträcker sig efter mina ben, försöker fälla mig, skada mig. De lyckas. Jag landar hårt på rumpan men lyckas ta emot mig med armbågarna.
Snabbt, från ingenstans kommer dimman, eller sprang jag in i den?
Jag reser mig upp men ser ingenting, snubblar mig fram över rötterna. Trillar. Jag försöker krypa en bit men inser att jag är vilse, helt borta. Förlorad.

Det var inte såhär det skulle sluta, tänker jag. Kryper ihop till en liten boll och tycker synd om mig själv.

Jag vet inte hur länge jag sitter där, det känns som en evighet. Tills dimman helt utan förvarning bara försvinner.
" behöver du hjälp upp prinsessan? "