Kärlek Och Svek

Kapitel 8.

Sams perspektiv:

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vaknade utav att mobilen ringde och sträckte mig efter den.

"Sam.." Säger jag med en trött röst och gäspar stort.

"Sam! Det är Noel, ska vi ses?" Jag vaknar med detsamma och ler stort.

"Noel! Heej~ Klart vi kan de!" Säger jag och sätter mig upp i sängen.

"Va bra! Möt mig i parken om en timme!" Säger han och lägger på, jag ser ner på skärmen och är snabbt uppe på fötterna och gör mig i ordning innan jag springer överlyckligt ner till köket där jag möts av min mammas nyfikna blick men jag struntar i den och sätter mig på en stol och brer snabbt en macka som jag sedan stoppar i munnen. När jag tuggat i mig det sista av mackan går jag ut till hallen och knyter snabbt mina skor och tar på mig jackan innan jag rusar ut från huset. Smäller nästan igen dörren efter mig och går snabbt ner mot parken där jag skulle träffa Noel.

När jag var nere vid parken efter en kvarts gående såg jag inte till Noel någon stans så jag satte mig på en bänk för att vänta på honom. En halvtimme senare ser jag honom komma gående och jag hade redan blivit smått irriterad och gick fram till honom.

"Vi skulle ju setts för mindre än en timme sedan!" Säger jag och andas snabbt och irriterat.

"Uhm.. Men jag bakade dessa.." Han drar snabbt fram en burk med bakelser och jag kan inte hjälpa att le lite och tar upp en och ler mot honom.

"Jaha.." Säger jag och ger han en snabbt kram innan vi går ut från parken och bort genom stadens gator. Jag sneglade över på Noel som fortfarande inte hade rört sin bakelse och höjer ena ögonbrynet men struntade i det sedan när vi väl var framme vid stället han sa att vi skulle vara vid. Ett öde hus i utkanten av staden, det hade röd färg på utsidan som var väldigt sliten, en svart dörr som satt på sned och ett krossat fönster.

"Var gör vi.." Börjar jag med innan han snabbt drar in mig i huset.

"Jag ska visa en sak!" Säger han bara och jag rycker lätt på axlarna och ser mig om i stugan medans jag tar en tugga av bakelsen.

"Men.. Seriöst Noel, vad gör vi här?" Säger jag efter en stund och märker hur han bara flinar och ungefär samtidigt börjar jag känna mig väldigt yr och svimfärdig, ser ner på mina fötter och håller mig för huvudet på samma gång. Märker hur synen blir suddigare så jag måste ta stöd mot en av väggarna.

"N.. Noel..?" Säger jag innan jag pladask landar på golvet men har fortfarande medvetandet.

"Sömnmedel.. Funkar alltid!" Hör jag han säga innan det blir tyst i stugan och det enda man kan höra är vindens kalla pustar genom det trasiga fönstret innan allt blev svart.

Tankarna for igenom mitt huvud, alla på en gång.. Jag såg glimtar ibland av hur några band fast mig men jag kände inte igen deras ansikten eller röster. Men det var en röst jag tror jag kände igen, Noels, och jag blev både arg, ledsen, besviken och sur på samma gång. Hur kunde han göra såhär? Varför gjorde han såhär! Jag försökte bearbeta vad dem sa men allt blev bara sluddrigt och dem få meningar jag faktiskt lyckades förstå var 'Bind hans händer..' Och 'Lägg han där bak..' Men jag var för drogad, eller vad man kan säga, för att ens orka göra motstånd.

"Snyggt gjort Sam..." Tänker jag och känner något varmt rinna längs min ena kind medans jag ligger i det mörka utrymmet. Jag hackade tänder och kände hur kylan bet mig i armarna fast det var på väg att bli sommar. Till slut öppnades dörrarna och jag var tvungen att kisa för att se vilka det var, två äldre killar runt tjugo år, öppnade dörrarna och släpade ut mig. Solen träffade mig rakt i ansiktet som fick mig att blunda, kalla vindar svepte över mitt ansikte och fick det att svaja runt och sedan drog dem in mig i något mörkt rum och satte ögonbindel på mig.

"Släng in han där.." Hör jag någon säga och i nästa stund låg jag på golvet och hörde hur en dörr smällde igen, Jag var fast. Jag vred på mig för att dra loss repen som höll fast mina armar men gav upp när dem satt för hårt spänt bakom min rygg. Allt spelades upp i mitt huvud, hur Noel hade kommit för sent och bakat bakelser till mig och han, hur han sedan dragit med mig till utkanten av staden och in i ett gammaldags hus som ingen hade bott på flera år. Jag svär tyst i tankarna hur dum jag var som inte misstänkte något och låter tårarna rinna längs kinderna och försöker samtidigt lägga mig på rygg när jag hör hur dörren öppnas och att någon skrattar retfullt sedan.. Ett stick i benet och hur allt blev suddigt i huvudet och hur jag strax därpå svimmade.