Varför du? | foscar

Kapitel 5

Felix POV

"Felix! Lyssnar du?"

Karin var minst sagt irriterad på mig.

"Men jaa", svarade jag drygt. Micaela som stod bakom mig fnittrade och la sina armar om min midja. Normalt sett hade jag tyckt att det var bra, Micaela var väl snygg och så. Men idag orkade jag bara inte. För att få en ursäkt att be henne släppa började jag rota runt i väskan. Jag kände hur Micaelas grepp om mig lossnade.

Jag sneglade bak på henne. Hon såg lite snopen ut, och för att dölja det hade hon gett sig in i en hetsig, viskande konversation med Elin. Jag fnös. Rätt åt henne. Oscar var förmodligen den enda killen i klassen som inte hade haft en crush på henne, och hon visste om det. Hon klängde fan på varenda jävla kille hon såg.

"Nej nu får det vara nog!" röt Karin. "Om vi ska komma till Fårö idag så måste ni faktiakt vara tysta."

Jag reste mig långsamt upp ur min resväska, beredd att snabbt dyka ner igen om Micaela kom tillbaka. När hon verkade strunta i mig andades jag ut och såg mig omkring.

Det första jag såg var Oscars safirblå ögon. Jag tittade snabbt bort, men hann ändå se att han flinade. Varför flinade han? Jag fick syn på mig själv i ett skyltfönster. Jag rodnade ju som nån jävla sju-åring!

För att inte någon skulle se dök jag ner i resväskan igen. Jag kanske höll på att bli sjuk? Eller så var jag bara jävligt trött. Jag suckade. Såklart jag var. Jag hade ju för i helvete gått upp fyra i morse och sedan konstant varit på resande fot. Jag kastade en blick på klockan i ett av kyrktornen. Den visade fem över elva.

Min mage påmindes om att jag i princip inte hade ätit något alls idag. Trött, hungrig och helt jävla förvirrad. Kunde det bli bättre?

Oscars POV

Felix tittade snabbt bort när han mötte mina ögon, och en svag rodnad spred sig över hans kinder. Jag flinade lite åt honom. Ärligt talat så hade han betett sig konstigt på sista tiden. Han hade inte sagt en enda taskig sak till mig på hela dagen. För att vara Felix var det konstigt.

Jag ryckte bara på axlarna åt mina funderingar. Han var väl trött. Precis som alla andra.

Jag tittade upp när jag hörde ett tutande. En buss kom insvängandes på gatan och bromsade gnisslande in. Ut klev en rödlätt, mullig medelålders man. Hans ansikte pryddes av ett stort leende. Karin vinkade glatt och hälsade på honom.

"Hejsan ungar! Är ni inte jättetaggade nu va? Jag heter Einar och kommer vara er personliga chaufför på den här resan..." Han blinkade med ena ögat och kollade runt på oss.

Han hade en konstig dialekt som jag visste var gotländska. Det lät faktiskt ganska kul och jag fnissade till när han gjorde någon konstig sorts dans innan han hoppade in i bussen igen.

Kanske han var lite speciell, men han verkade i alla fall trevligare än vår förra busschaufför.

Jag sjönk ner på sätet längst fram. Till min förvåning satte sig Felix ner bredvid mig. Jag måste ha sett ut som en guldfisk innan jag kom på att man skulle sitta bredvid sin rumskamrat. Såklart. Felix skulle aldrig självmant sätta sig bredvid mig.

_______________________________________

Säg inte det, Oscar...

Ärligt talat så borde jag kanske inte skriva om ingen läser, men jag tycker att det är kul så då skriver jag! Vill lixom slutföra denna bok...

Puss puss:-*