Varför du? | foscar

Kapitel 22

Oscars POV

Mitt hjärta stannade.

Som i ett töcken såg jag hur Felix föll till marken, hur jag själv sjönk ner på knä bredvid honom, hur jag förtvivlat ropade hans namn om och om igen och hur blodet färgade marken röd.

Jag måste ha skrikit ganska högt, för jag märkte bedövat att någon kom springande. Denna någon pratade med mig, ropade på Felix. Plötsligt var fler personer där, och folk ringde i telefoner eller skrek.

Det enda jag kunde se klart var skaftet på kniven som fortfarande satt i Felix mage.

Plötsligt var det grönklädda personer där, och de sa åt mig att flytta på mig. Jag skakade febrilt på huvudet och tog ett fast tag om Felix kalla hand.

Men de ville inte låta mig vara. De släpade bort mig fast jag skrek och sparkade.

Sirener och blåljus. Kaos omkring mig. Ännu mer kaos inuti mig.

Det blev för mycket för min hjärna. Jag måste ha svimmat, för nästa sak jag såg var min kudde.

Ljuset sipprade in genom persiennerna. Man kunde se dammkornen som rörde sig i luften, dansade och virvlade i takt med mina andetag.

Det var först då som det slog mig. Vad som verkligen hade hänt, varför Felix inte låg bredvid mig. Det kändes så fel, och sängen kändes för stor. Tomrummet han lämnat efter sig var så ödsligt och ekande.

Jag grät inte. Jag kunde inte. Jag måste bara få reda på hur det var med honom. Någon måste väl veta? Karin?

Snabbt var jag uppe ur sängen. Han eller hon som lagt mig här hade inte brytt sig om att ta av mina kläder, vilket jag var tacksam över. Så istället slängde jag på mig skorna och rusade ut.

Människor stirrade på mig när jag rusade förbi, men jag struntade i dem. Den enda som spelade någon roll nu var Felix.

Utan att hämta andan störtade jag in i Karins stuga. Hon tittade förvånat upp från sitt skrivbord.

"Oscar..."

"Hur mår han? Är han okej? Kommer han att klara sig?"

Frågorna vällde ur mig. Karin suckade och kom fram till mig.

"Jag vet inte. Det var ett otäckt knivsår sa läkarna. Men han är stark, han kommer inte ge upp i första taget. Han ligger på sjukhuset inne i Visby just nu, och hans mamma har kommit. Jag har inte hört från sjukhuset på länge, men jag lovar att berätta för dig på en gång om de ringer."

Jag nickade stumt.

"Och förresten, Oscar, polisen var här. De vill gärna prata med dig om vad som hände."

När hon nämnde polisen kom jag ihåg varför detta hade hänt. Varför Felix låg på sjukhus och kanske skulle dö. Och det slog mig att jag var den enda, förutom Felix, som visste vad som verkligen hade hänt.

"Är polisen här nu? Jag måste få prata med dem!"

"Jag tror att de är hos Einar just nu. Kom."

Einars stuga fungerade också som reception, och där satt två poliser iklädda sina poliskläder och såg bistra ut.

"Är detta Oscar Enestad?" frågade den ena av dem, en tjej med brunt hår som såg ut att vara i 25-årsåldern.

"Ja", svarade jag snabbt, "och jag måste få berätta vad som hände. Det var så att..."

"Lugn grabben, vi sätter oss ner och pratar ordentligt", sa den andra polisen.

Otåligt följde jag med dem ut och in till en oanvänd stuga som fick fungera som förhörsrum. När alla äntligen hade satt sig ner började jag berätta. Allt ifrån hur Kalle och Felix hade trakasserat mig i skolan till Kalles misshandel och hur Felix försökt rädda mig. När jag var kvar satt alla tysta.

Tillslut harklade sig den första polisen.

"Så, Kalle Johansson, sa du?"

Jag nickade. Plötsligt höjde Karin rösten. Hon hade inte pratat på hela tiden, och jag hade nästan glömt bort att hon var där.

"Vi har bara ett problem. Jag tror att Kalle är borta. Ingen har sett till honom sedan igår kväll."

_______________________________________

Well well, u can't hide forever Kalle! They'll find you.

Hoppas ni fortfarande gillar den här berättelsen... Kommer iaf slutföra den :-P

Puss puss:-*