Varför du? | foscar

Kapitel 27

Oscars POV

Idag skulle vi åka hem från Gotland. Jag hade trott att jag skulle längta efter den här dagen, men nu ville jag inget hellre än att stanna. Jag ville vara där Felix var.

Vi hade inte hört ifrån sjukhuset på över en vecka nu. Jag visste inte om han låg i koma, om han var helt återhämtad eller om han dog just i denna stunden. Och det var outhärdligt.

Bussen stod parkerad vid vägkanten. Alla elever var samlade bredvid och höll på att lyfta in sina väskor i bagageutrymmet. Men det hördes inget av det vanliga glada sorlet. Det var knappt någon som sa något, och om de gjorde det så var det med en dämpad röst.

Den här klassresan hade inte blivit som jag trott. Inte alls. Fast ingen hade väl trott att det skulle sluta såhär. Speciellt inte lärarna. Karin hade varit helt förstörd de senaste dagarna. Jag kunde inte klandra henne. Två barn som varit i hennes vård hade skadats allvarligt, en hade till och med dött. Det måste ha varit hemskt att behöva ringa till Kalles familj.

Jag rös och försökte tänka på något annat. Var skulle jag nu sitta på bussen till exempel?

Felix POV

Jag måste hinna. Snälla låt dem inte ha åkt än!!

Jag skyndade mig så mycket jag kunde ner för de många trapporna. Eller ja, så snabbt man nu kunde gå med ett par kryckor. Mamma gick bredvid mig hela tiden. Det kändes tryggt.

Att sätta sig i bilen var inte lätt, men tillslut satt jag ändå utmattad i framsätet. Mamma hoppade in bredvid mig och startade motorn.

"Bara så du vet, Felix, så kanske vi inte hinner. Om de har åkt så får du vänta tills vi kommer till Stockholm."

"Men jag kan inte vänta, mamma!"

Nervöst bet jag på naglarna medan träden susade förbi utanför fönstret.

Oscars POV

Jag slängde in min resväska i utrymmet under bussen. Den landade med en låg duns ovanpå en blå sportbag. Jag hade ingen aning om vems den var. Sedan började jag gå mot stugorna. Bara för att kolla en sista gång så att allt var med.

Felix POV

För säkert hundrade gången frågade jag mamma hur lång tid det var kvar.

"Jag vet fortfarande inte Felix", suckade hon. Jag återgick till att stirra ut genom fönstret. Varje gång vi mötte en buss slog mitt hjärta extra hårt. Bara det inte var deras buss!

Oscars POV

Stugan var välstädad. Inte en enda strumpa låg kvar i något hörn. För säkerhets skull böjde jag mig ändå ner för att titta under sängen. Ingenting. Eller?

Just när jag skulle resa mig upp såg jag något som glimmade till. Jag sträckte in handen och tog försiktigt ut det lilla silvriga föremålet.

En nyckel.

"Felix.. tänk om någon kommer in igen?"

Jag visste inte varför jag viskade.

Felix nöjda flin avslöjade att han var ett steg före mig. Triumferande höll han upp en liten silvrig nyckel.

"De kan ju försöka."

Det var den borttappade nyckeln, den som vi hade letat så mycket efter. Jag visste att det var fel och förmodligen räknades som stöld, men jag lät ändå nyckeln slinka ner i fickan. Jag kunde bara inte lämna den.

_______________________________________

Såå vad tror ni? Kommer Felix hinna fram? :-P

Nu vet jag i alla fall hur den ska sluta... Hoppas ni fortfarande läser denna novell då.

Ha det bäst alla underbara människor!!! <3

Puss puss:-*