Varför du? | foscar

Kapitel 14

Oscars POV

När jag vaknade nästa morgon låg jag med armen runt Felix. Långsamt kom minnet av igår tillbaka, och jag rodnade. Att jag alltid skulle rodna! Det var ganska jobbigt faktiskt.

Just när jag började lyfta bort min arm från Felix grymtade han till. Jag frös. Bara han inte vaknade, snälla låt honom inte...

Felix slog upp ögonen. Han tittade sömndrucket på mig med sin gröna blick.

"Mornin' honey."

Jag kunde inte låta bli att skratta när jag hörde hans kommentar.

"Vad?" undrade han.

"Inget."

När jag snabbt vände mig om råkade jag på något konstigt sätt trassla in mig i täcket. När jag tillslut kom loss ramlade det ner på golvet. Jag tackade Gud för att jag sov med kalsonger, men just nu hjälpte det inte så mycket.

Förtvivlat försökte jag skyla mig så att han inte skulle märka något. Men såklart var han inte helt blind.

Hans ögon vidgades lite, och ett stort flin tog plats på hans läppar.

"Behöver du hjälp med det där eller?"

Han nickade mot bulan som hade bildats innanför mina kalsonger, och jag rodnade ännu mer.

"Och kom ihåg vad du lovade..."

Han blinkade mot mig. Sakta rörde jag mig mot honom, utan att ens tänka mig för.

Jag skulle precis pressa mina läppar mot hans när en hård knackning hördes på dörren. Båda två flög ifrån varandra. Jag drog snabbt upp mitt täcke från golvet, och det var inte en sekund för tidigt.

Kalle slängde upp dörren på vid gavel och klampade in i rummet. Jag knep ihop ögonen och försökte andas lugnt. Felix verkade också ha tänkt spela sovande, för han mumlade något som om han blev störd i sömnen.

"Felle!" viskade Kalle.

Felix rörde på sig och låtsades vakna.

"Vafan Kalle! Det är ju lördag, kan man inte få sova eller!?" Felix pratade hetsigt trots att han viskade.

"Men kommer du inte ihåg att vi skulle gå till stranden? Du får snabba dig, de andra är redan påväg."

Felix stönade tyst.

"Måste jag?"

"Kom igen, är du feg eller?"

"Vaddå feg? Jag är bara skittrött!"

"Aja, du gör som du vill. Men de andra kommer inte bli glada."

"Okej okej, jag kommer väl då. Jag är där om tio."

"Bra!"

Kalle släntrade ut ur stugan och slängde igen dörren efter sig. Långsamt släppte jag ut andan som jag inte ens visste att jag hållit inne.

Tillslut sa Felix det båda tänkte på.

"Det där var jävligt nära ögat."

Jag "hmm"-ade till svar och satte mig upp.

Felix slängde också av sig täcket och stapplade upp ur sängen. Han slet åt sig sina badbyxor och gick in på toan. När han kom ut hade han bytt om och en handduk hängde över hans axlar.

"Sorry", flinade han, "men du får nog klara det där själv."

Han nickade åt mina kallingar. Jag suckade och gav honom ett surt ögonkast. Det gjorde bara att hans flin blev bredare.

"Stackars lilla Oscar! Ingen Felix som kan hjälpa honom idag, hur ska han då klara sig?"

"Tyst med dig."

Felix bara skrattade åt mig. Till min förvåning kom han sedan fram och gav mig en slarvig kyss i nacken. Det löste ju knappast mitt problem...

"Ses sen, baby", viskade han sensuellt i mitt öra innan han reste sig och gick mot dörren.

När han var borta sjönk jag ner mot kuddarna. Det här var verkligen jobbigt. Tja, just nu var det väl flera saker som var lite jobbiga... Jävla Felix. Nu kunde jag inte gå ut på ett tag.

Jag la armarna över huvudet och slöt ögonen.

Godmorgon, Oscar.

_______________________________________

Dåligt kapitel, jag vet, men några måste väl vara det oxå.. :-P

Förlåt för dålig uppdatering, men pappa har typ satt nån timer på internet, så det dog precis när jag skulle skriva... (Jag typ är SÅ irriterad på den där fucking timern!!) Nej fy sådär säger man inte.. :-O

Puss puss:-*