Varför du? | foscar

Kapitel 24

Oscars POV

Ljudet av apparater som pep och människor som skyndade hit och dit var det första som nådde mina öron. Lyssnade man extra noga kunde man ibland höra ljudet av patienterna också, men det ville jag inte. Det fick mig bara att rysa.

När jag skyndade efter Karin och en sjuksyster i vit rock kunde jag inte hindra tankarna från att flyga iväg. Hur illa var det? Vad skulle han säga när han såg mig?

Jag var så inne i mina egna tankar att jag nästan gick rakt in i ryggen på Karin, som hade stannat.

"Här är det", sa sjuksystern, som jag såg hette Annie enligt brickan hon bar. "Tyvärr får vi inte släppa in för många besökare, och hans mamma har redan varit där. Jag är rädd att bara en av er kan hälsa på honom.

Jag tittade bedjande på Karin.

"Oscar får gå in."

Lättnaden jag kände var stor. Jag tackade Karin och följde långsamt efter Annie in i rummet.

"Jag lämnar dig här ett tag."

Dörren stängdes och mina ögon drogs till sjukhussängen mitt i rummet. Felix låg med slutna ögon och andades jämnt och lugnt. Sakta gick jag fram och satte mig på stolen bredvid sängen.

Han var så blek. All färg hade försvunnit från hans ansikte. Ändå var han så otroligt vacker. Jag tog försiktigt hans hand som låg på täcket. Den kändes så kall.

Då var det som om något brast inom mig. Alla tårar som jag inte kunnat gråta forsade med ens ner för mina kinder. Han skulle inte ligga här. Han skulle springa omkring och skratta, och han skulle ha rosiga kinder och varma, starka händer. Han skulle inte ligga mellan de här vita, stela lakanen.

"Oscar."

Rösten var ostadig, men han pratade i alla fall.

Jag försökte snabbt gömma mina tårar, men såklart hade han redan sett dem.

"Varför gråter du?"

"F-för att det är mitt fel och..." Mina snyftningar blev högre. "Du skulle aldrig h-ha försökt hjälpa mig. Varför kunde d-du inte b-bara ha vänt om?"

"Tror du att jag skulle ha lämnat dig ensam med Kalle när han slog dig?" Han lät nästan upprörd.

"N-nej men..."

"Just det!"

"Men du fattar ju inte! Att du är skadad gör mer ont än tusen slag. Och jag vet att du inte känner samma sak, men jag har fallit så jävla hårt för dig, Felix. Du tyckte väl bara det var en kul grej.. du vet... men för mig betydde det något. Och att du räddade mig från Kalle... Jag vet inte vad jag skulle göra om något mer hände dig. Tänk om du d-dör!"

Han sa ingenting, bara låg där och tittade på mig med halvöppen mun. Såklart han var förvirrad. Men jag borde inte störa honom mer med mina usla kärleksförklaringar.

"Jag g-går nu. Du måste få vila."

Jag reste mig upp, men Felix grep tag i min hand som tydligen fortfarande höll i hans. Jag sjönk ner på stolen igen.

"Kyss mig."

Det var som om all min motståndskraft hade lämnat mig. Sakta lutade jag mig fram och lät mina läppar snudda vid hans. Det skickade små stötar genom mig, och det var samma känsla som första gången jag kysst honom. Samma känsla som jag saknat så mycket.

Hans läppar pressades hungrigt mot mina. Just när allt var perfekt hördes steg utanför dörren. Ovillig att lämna honom satte jag mig upp i stolen.

"Oscar, jag är rädd att besökstiden är slut nu." Det var Annie.

"Bara en minut till", bad jag.

"Okej då, men sen får du komma."

Annie stängde dörren igen och det blev tyst.

"Jag tror jag är kär i dig, Oscar."

Mitt hjärta höll på att explodera av lycka, men hjärnan vägrade tro att det var sant.

När han såg min skeptiska min skrattade han lite.

"Det var inte meningen. Jag skulle bara retas lite med dig, men man kan inte rå för sina känslor. Man kan inte rå för vem man älskar."

Nu rann tårarna igen. Men den här gången lät jag dem rinna, för det var inga jobbiga tårar.

"Snälla Felix, bli frisk."

Min röst lät mest som en viskning. Sakta lyfte han handen och smekte min kind.

"Det ska jag. Jag ska tänka på dig så kommer jag bli bra igen. Jag lovar."

_______________________________________

Sent kapitel, men jag hade ju lovat att uppdatera idag. Och än så länge är det faktiskt söndag...

Om jag inte svarar på era kommentarer nu så har jag antagligen somnat. Är så sjukt trött!!

Men tack så otroligt mycket för nästan 1k läsare!! Trodde typ bara det skulle bli hundra eller nåt... Ni är bäst!!! <3 <3 <3

Puss puss:-*