Varför du? | foscar

Kapitel 15

Felix POV

Jag plaskade runt lite i vattenbrynet medan de andra badade. Ibland sa jag något bara för att inte verka helt borta, men konstigt nog låg mina tankar konstant på Oscar. Jag visste inte varför, och det störde mig lite.

När Kalle gick upp ur vattnet gjorde de andra det med, som en grupp hjärndöda robotar som följde efter den som höll i kontrollen. Just nu var det Kalle.

Även jag suckade och släntrade upp till min handduk.

"Asså och sen så ba gick han!"

Micaelas röst var nästan lika störande som Kalles. De skulle vara ett perfekt par. Tyrannen och hans isdrottning.

Faktiskt så avskydde jag de båda. Kalle var så sjukt elak. Till och med mot mig, jag som var hans närmaste "vän". Och Micaela var så otroligt falsk. När en vuxen var i närheten kunde hon vara hur snäll och trevlig som helst, men så fort vi var ensamma blev hon... hemsk. Hon måste ha snackat skit om varenda person hon någonsin mött.

"... eller hur, Felix?"

"Va?"

Jag ryckte till när jag hörde mitt namn. Linus suckade irriterat.

"Jo jag sa att Oscar är så jävla dryg, eller hur?"

"Mm", svarade jag. För att det inte skulle låta alltför misstänkt så la jag till: "och jag måste ju sova med honom och allt."

"Haha just det, hur känns det att sova tillsammans med bögen?" , flinade Kalle.

Jag kände hur jag rös till.

"Låg han inte lite väl nära dig imorse?", fortsatte han. "Döljer du något för oss, Felle?"

Det där sista sa han halvt på skoj, men jag kände ändå hur mitt hjärta slutade slå.

"Heheh, vad tror du?"

Min röst lät tack och lov ganska stadig. Men han hade alltså sett mer än jag trodde imorse.

Jag tittade runt på mina vänner. De stirrade fortfarande på mig.

"Men kom igen! Tror ni på riktigt att jag skulle låta honom så mycket som ta på mig?"

De flesta skrattade och verkade övertygade, men inte Kalle. Han ryckte bara på axlarna.

"Om du säger det så", men det var någonting i hans röst som avslöjade att han inte skulle glömma detta i första taget.

Oscars POV

Idag hade jag bestämt mig för att inte sitta inne hela dagen. Dels för att det är nyttigt med frisk luft, men också för att min bok höll på att ta slut.

Jag släntrade omkring på området ett tag. Jag hejade på Disa, Johanna och Magnus som satt under ett träd och pratade. De frågade till och med om jag ville vara med dem, men jag tackade nej. Jag ville ju inte störa.

När jag kom till stranden insåg jag för sent att det var där Felix och hans gäng var.

"Eyy, bögen! Kom hit lite!"

Det var Kalle. Jag kände hur jag började svettas och fick svårare att andas. Långsamt tvingade jag mina ben att gå åt deras håll.

Egentligen var jag inte rädd för dem. Det var bara det att jag inte trodde att jag skulle klara av att se på Felix. Jag var rädd att allt skulle avslöjas i min blick. Allt som vi hade gjort...

"Får man sämre rörelseförmåga av att vara gay eller är du bara väldigt dålig?"

Alla skrattade högt. Nej, inte alla. Felix satt tyst. På något sätt gav det mig extra styrka. Alla hatade mig faktiskt inte.

"Vad vill du?", frågade jag kort när jag kom fram. Jag vägrade att se på Felix.

"Lugn, kan vi inte bara sitta lite och prata som gamla vänner?"

Kalle klappade på platsen bredvid sig själv.

Trots att min hjärna skrek att det var en fälla, de kommer lura dig, satte jag mig ner.

"Så, hur känns det att sova med Felix då?"

"Vad menar du?"

"Jomen är det inte typ alla bögars dröm, att få sova bredvid en snygg kille på en klassresa?"

Jag kände hur det hettade om kinderna.

"Jag är inte bög!"

Kalle log bara nedlåtande.

"Det är lugnt, man kan ju inte rå för att man har fel läggning... Men bara så att du vet så ska du hålla dig borta från Felix. Han är nämnligen inte bög. Fattar du hur obehagligt detta känns för honom?"

Kalle la en arm om Felix, som satt helt stilla på andra sidan om honom. Fortfarande vägrade jag möta Felix blick.

"Men...", började jag protestera.

"Försök inte skylla ifrån dig! Jag såg nog hur du längtade efter att få lägga armen om Felix imorse, din äckliga lilla bög! Din blotta existens äcklar mig mer än något annat. Hur kan det ens finnas sådana missfoster som du!?"

Jag kände hur tårarna var nära. Jag hade inte brytt mig förut, men något hade förändrats. Sakerna Kalle sa var annorlunda, de tog mer än de brukade.

"Du skulle gå och dö i nån garderob, så gjorde du alla en tjänst. Du tror att du är någon, men ingen älskar dig, ingen..."

"Det räcker Kalle!"

Rösten tillhörde Felix. Han hade ställt sig upp med händerna knutna vid sidorna.

"Det där är väl inte nödvändigt?"

"Åhh, så lilla Felle försvarar bögen! Har han kanske gått och blivit bög han också? Det kanske smittar!"

Till min förvåning var det Olivia som svarade.

"Nej men seriöst Kalle, nu får du ge dig!"

"Ja, det är inte ens kul längre!" , fortsatte Emma.

Jag kunde inte fatta att de faktiskt försvarade mig mot Kalle. Eller, tekniskt sett så försvarade de Felix, men eftersom han försvarade mig och de försvarade honom...

"Äh, vad är det med er? Jag skojade ju bara lite!"

Kalle började inse att han tappade anhängare.

"Jaså? Det märkte vi inte", sa Felix iskallt innan han vände på klacken och gick därifrån.

Jag reste mig också snabbt. Här ville jag inte vara kvar. Dessutom var jag bara tvungen att prata med Felix.

När jag gick med snabba steg mot stugan hörde jag hur Kalle ropade något åt mig, men jag hörde inte och jag brydde mig inte. För nu var det bevisat att Kalle inte satt säker på tronen längre. Och det visste han också.

_______________________________________

Tack så otroligt mycket alla som läser och gillar och kommenterar!!! Ni är bäst!!

Trodde ärligt talat inte att någon skulle vilja läsa denna...

Men bara för att ni är bäst fick ni ett extra långt kapitel idag..

Puss puss:-*