My Trouble Life (Svenska)

3. Skola del 3

Där i dörröppningen till klassrummet står killen från innan. Jag vänder mig om lite och ser att hela klassen också tittar ditåt.

"William, eftersom du kommer försent kan du väll sitta bredvid Samantha här?" Säger mrs. Öberg så söt och snällt mot William, som jag nu fick reda på att han heter.

Han säger inge utan går och sätter sig med ett flin. På vägen som han går genom klassrummet ser det ut som någon av tjejerna kommer dö, killarna ser mer avundsjuka ut. Han sätter sig ner.

"Du kan också gå och sätta dig nu, Samantha." Säger hon hemskt och elakt mot mig, ena stunden är hon söt och snäll och andra är hon elak och hemsk.

Jag gör som hon säger och går mot stolen, den är ganska långt bak ändå. På vägen så visslar killarna och tjejerna ser tjuriga ut. Jag har ju ändå inte en ful rumpa, om man säger så.

Jag tittar mot platsen och ser William sitta och flina mot mig. Men jag bryr mig inte och fortsätter att gå framåt mot platsen där han då sitter. När jag kommer fram drar jag ut stolen och sätter mig ner.

"Samantha. Kommer du Ihåg mig?" Säger han, nära mot mitt öra så att jag kan till och med känna hans läppar lite mot min örsnibb. Jag ler bussigt för mig själv, jag kan och också 'leka'.

"Ja, såklart. Hur kan man glömma..." Börjar jag.

"Sexighet? Populär? Snygg? Cool?" Säger han, dåliga gissningar han har.

"Eller när jag tänker tillbaka så har jag nog aldrig sätt något som ser ut som du." Säger jag och fnissar, sämsta jag någonsin har sagt till någon men det verkar funka eftersom hans flin är borta, nu tittar han mer surt på mig.

'Ooooohhhh' kan jag höra några i klassen, killarna. Jag tittar runt i klassen och kan se att alla tittar på oss. Okej stirrar mera sagt.

Tjejerna tittar surt för att jag diskriminerade deras prins och killarna tittar beundrades på mig för att jag ägde ut han.

"Nu försätter vi med lektionen!" Nästan skriker mrs. Tjurig, nytt smeknamn. Hon har väll tröttnat på att alla tittar på hennes prins. Usch, hon är ju för gammal för han ju.

Alla fortsätter efter en stund med sitt arbete och går tillbaka till att lyssna på mrs. Tjurig. Och William ignorerar mig.

-

Nu är lektionen slut. Jag är på väg ut ur klassrummet för att gå till skåpet och se om kanske Ebba är där också. Men jag kommer inte så långt. Jag känner först en stark arm som greppar tag i min handled, sen bokstavligen så släppas man bort.

När personen stannar så gör jag också det, men jag hamnar inte på fötter, nej, jag hamnar på ryggen, jag ramla. Jag piper till när jag når golvet och tittar lite upp på personen som ska få sin hämnd från mig själv.

Gissa vem jag såg? Nehe? Där står William med sina alla vänner. Dom står som i en ring runt mig. Ser ut som en film, alla står runt den personen som dom typ ska döda eller något.

Efter att ha legat på golvet och tänkt en stund så kommer jag tillbaka till verkligheten och tar mig upp på fötterna igen. Direkt när jag kommer upp så, ger jag William en smäll på kinden, han tar sig om kinden.

"Det där va för att du släppa mig hit och sen släppte mig så att jag hamna på golvet." Säger jag kaxigt mot han.

Innan jag hinner tänka mer så slår han upp mig mot en vägg. Han tittar argt på mig, men trotsig som man är så ser jag nonchalant tillbaks på han. Det gör han då inte gladare, utan mera arg.

"Du bråkar med fel person." Viskar han mot mitt öra, och nuddar lite min örsnibb. Varför nuddar han min örsnibb liksom? "Kan han liksom inte nudda munnen". Vänta va? Nudda munnen? Va? Jag sa aldrig det där i mitt huvud.

När jag kommer tillbaks till verkligheten så står alla personer i korridoren och stirrar på mig och William. Jag tittar på William och ser att han också stirrar på mig. Jag väntar en minut men alla bara stirrar. Nu får jag fan med nog.

"Vafan stirrar ni på???!!!!" Skriker jag ut.

"Kan han liksom inte nudda munnen." Säger en kille, tror att de va en av Williams kompisar. Vänta va? Hur visste han att jag sa det där i mitt huvud. Jag tänker tillbaka på allt som jag har sagt och tänkt, oh nej. Jag sa det där sitta högt, fan också.

Jag känner hur pinsamheten stiger i kroppen, asså jag klarar inte det här mer. Jag bokstavligen sliter mig ur Williams grep, som nu är löst eftersom han och alla är borta i ett annat land typ. Jag springer igenom klungan med personer och till mitt skåp.

Jag kommer fram till skåpet och andas in och ut. Okej nu har Jag skämt ut mig helt. Men jag är jag och jag klarar det här. Du har gjort pinsammare saker faktiskt, så du klarar det här. Andas in och ut, andas in och ut.

Jag tar ut mina böcker till no:n.

--

Okej, hoppas ni tyckte kapitlet va bra.

Längre än vanligt också.

Jag ändra kapitlens namn så att ni vet att det är en fortsättning på där vi sluta, jag själv tycker att det blir lättare att läsa då, skriv gärna va ni tycker om den idéen.

//Melina

:) :)