2756 - koden till dig

oväntat möte

Jag kunde inte arbeta på hela dagen, jag satt som på nålar hela tiden. Kevin och hans pappa gick runt på arbetsplatsen och det verkade som att Kevin såg till att fler gånger än nödvändigt gå förbi min arbetsplats, men jag var kanske bara paranoid. Det var bara så svårt att koncentrera sig när min hjärna inte kunde låta mig vara, utan levererade på nytt fler bilder från fredagen, varje gång Kevin var i närheten. Bilder som borde förblivit glömda, bilder som tillslut fick mig så generad att jag var tvungen att ta mig bort från mitt bås.
Jag reste mig från min plats där jag satt och jobbade och gick in på toan, jag tog den längst bort i korridoren där inte så många rörde sig, på så sätt kunde jag stanna där längre utan att någon skulle börja undra om det var något fel på mig, eller kanske min mage.
Det var tomt där inne, skönt! Jag gick fram till handfaten och tittade in i den stora spegeln som hängde på väggen. Jag tog djupa andetag för att försöka lugna ner mig. 
"Han rör sig inte alls oftare i min närhet, och gör han det så kommer han ge sig snart. Det här kommer gå bra. Det är bara idag, han kommer inte vara här riktigt så ofta. Han har ett jobb att sköta, precis som jag. Han bryr sig inte, så därför behöver inte jag heller göra det." Jag tittade in i min spegelbilds ögon. "Och sluta klä av honom med blicken!"
Jag suckade. Det här var ju bara patetiskt, varför påverkade han mig så mycket?
   Jag tog kallt vatten på en pappershandduk och baddade mitt generande ansikte med den utan att förstöra för mycket av mitt smink. Sen drog jag mina fingrar genom håret och försökte få ordning på några lockar som hade rymt från min uppsättning.
Dörren öppnades och jag försökte se ut som om jag bara fixade till mig lite och inte alls stod där och suktade över en viss miljonärsson. Jag vände mig mot dörren för att gå ut då jag såg att det inte var en kvinna som hade kommit in, det var just den där miljonärssonen som stod framför mig, Kevin.
"Mr. Wellington."
"Sheila."
"Vad gör du här?" frågade jag och försökte hålla min röst stabil.
   Han struntade i min fråga och gick istället närmare, han fortsatte, steg för steg. Det var som om jag hade fryst fast, jag kunde inte röra mig, varken framåt eller bakåt. Tillslut stod han sådär lite för nära för att kunna ha en normal konversation. Allt jag kunde tänka på var hur gott han luktade och att han var ännu snyggare såhär, när han stod så nära och kollade mig rakt in i mina ögon, än han varit inne i konferensrummet. Han tog ännu ett steg så hans bringa snuddade mina bröst och jag vacklade till, som tur var så tog väggen emot mig. Han satte sin hand på väggen som för att ta stöd, eller stänga in mig, vilket som så blev jag rädd, fast på ett positivt sätt. Han drog undan mitt hår med hans andra hand och böjde sig fram långsamt och kysste min nacke samtidigt som han lät sitt knä glida in mellan mina ben.
"Öm, Mr. Wellington, jag tror inte vi borde göra det här, just här."
Jag vet inte hur jag lyckades säga något överhuvudtaget, men Kevin slutade i alla fall kyssa mig i nacken och lutade sig lite bakåt så att han kunde se mig. Det gjorde det lite lättare för mig att andas.
"Men det skulle gå någon annanstans?" frågade han flörtigt.
"Vad menar du?" frågade jag som inte riktigt kunde tänka klart.
"Typ som i min lägenhet i fredags." svarade han.
"Ja, tydligen, men det betyder inte..."
Kevin log triumferande. "Så du erkänner?"
"Jaja, det kan väl hända att jag gör det, men släpp mig nu, vi kan inte göra såhär."
Kevin tryckte sig ännu närmare mig. Hela hans kropp rörde mig, det fanns ingen luft mellan oss nu.
"Släppa dig?" frågade han roat. "Så att du kan rymma på nytt? Du vet om att det inte är många tjejer som har lämnat min lägenhet utan att väcka mig först."
"Mr. Wellington..."
"Kalla mig Kevin, det gjorde du så bra i fredags."
"Kevin, sluta. Jag är inte sådan här. Jag går inte hem med vem som helst."
"Då antar jag att jag inte är vem som helst." sa han självsäkert.
Han flinade innan han på nytt lutade sig närmare mig. Hans läppar kom närmare, men han siktade inte på min hals den här gången.
"Kevin..."
"Shhhhh."
Sen lät han sina läppar tysta mig. Den var flera känslor inom mig, å ena sidan så gillade jag inte hur han bara antog att jag ville kyssa honom igen. Å andra sidan så ville jag ju det, men jag kände mig inte helt trygg med det beslutet heller, var jag så ytlig att det bara var hans yttre som påverkade mig såhär? Jag kände ju honom inte alls, jag brukade inte kyssa någon om jag inte verkligen gillade honom. Mina tankar skingrades snart, hans tunga gned sig mot min och jag insåg att jag inte skulle kunna göra något för att hindra honom i alla fall. Jag slutade göra motstånd och engagerade mig mer i kyssen. Jag drog mina händer över hans rygg som för att pressa honom ännu hårdare mot mig och mötte hans tunga med egna beröringar från min.
"Wow, lugn där tiger, vill du ha mer får du minsann säga ditt efternamn och än en gång följa med mig hem."
Kevin hade slutat kyssa mig, men stod fortfarande väldigt nära, han log, så där snyggt som han gjort inne i konferensrummet och hans förslag lät ändå väldigt lockande. Fast när jag såg hur hans leende blev till ett självklart flin, så stängde jag den dörren. Hans flin tydde bara på en sak, att han redan visste mitt svar, och jag gillade inte när folk antog saker om mig. Kanske just för att jag ofta var förutsägbar, något jag inte gillade hos mig själv.
Så istället tog jag ett djupt andetag, slängde bort känslorna som hans parfym livade upp inom mig och så skakade jag svagt på huvudet.  "Jag behöver jobba nu."
   Kevin såg nästan chockad ut. Ha, där fick han för att han trodde att jag var förutsägbar.
  "Är det ditt svar på den kyssen? Aj, det gjorde lite ont faktiskt", sa han och låtsades se sårad ut.
"Jag har ju sagt att jag inte är sådan här. Jag vet inte vad som hände i fredags, jag kommer inte ihåg."
"Kom hem till mig i kväll och jag kan visa dig en repris." sa Kevin och med en gång var hans förföriska röst tillbaka.
Jag behövde inte någon repris, det var det som var hela grejen, Kevins kyss hade gett mig tillbaka ännu mer minnen. Att se dem som ur tredje part fick mig att inse vad jag faktiskt gjort. Det funkade inte så med mig, jag var inte den kvinnan. Inom mig bankade känslorna och bad mig klart och tydligt att kyssa honom igen, eller ännu hellre lova honom att jag skulle komma på kvällen. Varför kunde inte mina känslor inse att de inte borde vara så stora? Varför kunde de inte låta bli att försöka övertyga mig om att även om jag inte behövde en repris så kanske jag ändå ville ha en? Man kunde inte styras av känslor hela tiden.
Jag svalde dem och skakade på huvudet åt honom. "Jag måste verkligen jobba nu."
Kevin släppte sin hand mot väggen och flyttade på sig så att jag kunde gå förbi. Skönt, han kanske skulle ge upp nu.
"Hej då Mr. Wellington." sa jag sakligt innan jag rättade till mina kläder och mitt hår och började gå mot toalettdörren.
"Inte direkt Sheila, vi lär ser fler gånger, lita på det."
Ge upp? Tydligen inte.