2756 - koden till dig

förbjudet möte

När jag väl kom till jobbet var det en halvtimme senare än jag började. Cornelia stod vid mitt skrivbord och såg faktiskt orolig ut. "Vart har du varit? Jag har ringd dig flera gånger!" sa hon så fort hon såg mig.
  Jag tog upp min mobil ur väskan och såg att så var fallet. "Förlåt, jag har inte kollat på min mobil på morgonen och ljudet var av så jag hörde inte att det ringde."
"Men vart har du varit? Varför är du sen?" frågade hon och på henne såg det ut som om hon trott att jag varit död.
"Jag missade tunnelbanan."
Cornelia tittade på mig med höjda ögonbryn. "Sheila? Det går tunnelbanor jätteofta, och du tar alltid taxi till jobbet, eller går."
"Ja, men det kom aldrig någon taxi. Det var något fel på tunnelbanan."
Cornelia satte händerna i sidorna. "Sheila? Vad har hänt?" frågade hon och lät sig inte övertygas av mina fruktansvärt dåliga nödlögner.
"Okej, jag försov mig."
Cornelia verkade inte övertygad. "Då hade du sagt det med en gång, men du försover dig aldrig heller..."
"Någon gång måste vara första."
"Inte för dig. Är du säker på att allt är bra, du har varit väldigt annorlunda på sista tiden."
"Nej, jag har bara haft svårt att sova och lagt mig sent så jag var trött och försov mig."
"Det är det som oroar mig, inte för att jag inte vill att du ska hänga med ut, men varje kväll? Det känns som att du gömmer något för mig, jag trodde vi berättade saker för varandra?"
Jag tog ett djupt andetag och hade nog faktiskt tänkt berätta allt för henne men så kom Gretchen förbi.
"Så du är här nu? Victor vill ha ett möte med dig." sa hon.
"Okej, tack Gretchen."
"Tacka mig inte än, det verkar inte som att det är goda nyheter för dig."
Jag nickade mot henne och så gick Gretchen iväg. Jag tänkte precis också gå när Cornelia tog tag i min arm. "Berättar du sen?" frågade hon och fick det att låta som ett hot.
Jag nickade. "Ja, sen."

Jag kom in till Victor och han tittade upp på mig där han satt bakom sitt stora skrivbord. "Du var sen idag."
Jag nickade. "Förlåt, jag försov mig."
"Mr. Wellington ville nämligen prata med dig, men du var inte här."
"Mr. Wellington?" frågade jag
Jag kunde inte koppla, allt som kom upp i mitt huvud var ett par ögon med genomträngande blick som hörde till ett ansikte så perfekt att det såg skulpterat ut, och som i sin tur satt på en kropp som...
"Mannen som ska köpa vårt företag? Sheila, vad har det tagit åt dig?"
Jag kom tillbaka till nuet och insåg att Victor pratade om Kevins far.
"Förlåt, jag har bara haft fullt upp."
"Med att jobba antar jag, Mr. Wellington frågade särskilt om dig."
"Varför då?" frågade jag förvånat.
"För att jag rekommenderade dig."
"Gjorde du? Tack!"
"Se till att visa att jag gjorde rätt, det var inte ett bra första intryck att du kom försent den dagen han ville ha första mötet med dig."
"Förlåt Victor, jag ska inte komma försent igen. Jag ska inte låta något störa mig från det här jobbet."
Victor log mot mig. "Jag visste väl att jag kunde lita på dig, betrakta dig själv som befordrad."
"Är det sant? Tack!"
Jag kände hur en lycka spred sig inom mig. Jag blev så glad över att Victor hade rekommenderat just mig.
"Du är perfekt för jobbet, du är flitig, kommer alltid i tid, med vissa undantag då", sa han och log mot mig och jag kände hur jag kunde slappna av. "Och som du sa, ingenting stör dig, så som en viss son."
Jag stelnade till där jag stod. "Vad menar du?"
  Visste Victor något?
Victor skrattade."Har du inte sett hur all kvinnlig personal har blivit helt oduglig sen Mr. Wellington Junior svansade in här? Mr. Wellington, den äldre, märkte det också och bad då speciellt om någon som inte skulle låta Kevin förstöra arbetsfriden."
  Jag log krystat mot Victor då han verkade tycka att det var det jag skulle göra.
"Jag frågade om han inte skulle välja en man, men Mr. Wellington tycker om att sätta kvinnor på höga positioner i företaget, det ser bra och jämställt ut."
För varje anledning han räknade upp till varför jag fått jobbet så kände jag mig mindre och mindre speciell. Jag var helt enkelt den enda kvinnan som inte hade något att visa upp och som var mest oskyldig på företaget. Kevin skulle aldrig titta åt mitt håll och jag skulle aldrig se åt hans heller. Jag suckade, nu skulle jag i alla fall inte göra det längre. Vad anledningarna än var till att jag fått jobbet så var det en bra chans och jag skulle verkligen ta den.
"Tack igen Victor, jag kommer inte göra dig besviken."
"Det hoppas jag inte, imorgon klockan 8 kommer Mr. Wellington igen och det vore bra om du var på plats då."
Jag nickade. "Självklart! Jag är här redan halv för att förbereda mig."
Victor log. "Jag gillar din inställning. Du har ju trots allt en halvtimme att ta igen, det är hög tid för dig att kila iväg och börja jobba."
  Jag hörde att han skämtade, men jag gjorde som han sagt ändå.