2756 - koden till dig

oundvikligt möte

Jag mötte Mr. Wellington på eftermiddagen när jag skulle skriva ut de bästa av mina förslag.
"Så hur går det Ms. Wood?" Frågade han.
"Jodå, jag skulle precis hämta några utskrivna förslag." sa jag.
"För jag följa med och se?"
Jag nickade.
"Så vad tycker du om de nya reglerna?" frågade han när vi kommit fram till kopiator rummet.
"Jo, de är alla relevanta, även om, framförallt en, kommer få flera att klaga högljutt."
"Jag får en känsla av att det är den om förhållande på arbetsplatsen."
Jag nickade igen.
"Jag hoppas att min son är vis nog att förstå att det gäller flirtar också. Det skulle inte se bra ut om jag gjorde honom arvlös." sa Mr. Wellington.
"Skulle du göra det?" frågade jag
Det var inte meningen att låta så hård, men Mr. Wellington verkade inte bry sig.
"Han borde veta bättre än att vilja ha någon som jobbar här ändå, ta inte illa upp, men jag har högre planer för honom än så."
"Nej, jag tar inte illa upp, jag tycker kvinnorna här mest är patetiska."
Mr. Wellington skrattade. "Ja, som sagt jag förstår varför Mr. Jonston valde att rekommendera dig."
Jag log men kände att den kommentaren gjorde ungefär lika ont som den innan. Ta inte illa upp? Hur skulle jag inte kunna göra det? Det här gav mig iallafall en ännu större anledning till att verkligen hålla mig borta från Kevin. Det var lika bra att göra det tydligt, och med en gång.
Så efter att jag hade visat Mr. Wellington mina utskrifter och han hade godkänt en av dem och jag hade gett Grethen i uppgift att sätta upp dem så gick jag bort till mitt bord och hämtade kavajen som jag hade haft under mitt bord och så begav jag mig iväg till det rummet som hade getts till Kevin.
Jag knackade på och gick in. "Här är kemtvätten som du ville att jag skulle hämta."
Jag visste inte om någon hörde vad vi sa, men jag tänkte att det var lika bra att vara så diskret jag kunde.
Kevin tittade upp på mig där han satt vid sitt skrivbord. Han log, och verkade fatta vad jag menade. Han tog papperskassen jag räckte honom.
"Ja, just det ja, tack!"
"Glömde du hämta ut den eller visste du om att du att du hade något att hämta ut?"'frågade jag.
Kevin log. "Jag är inte direkt den glömska typen."
"Varför?"
"Jag tänkte att den tvätten skulle kunna resultera i att vissa samtalsämnen verkligen kom upp och inte skulle glömmas bort."
"Då lyckades du i alla fall." sa jag.
Han log större. "Vad bra, så Sheila, vad tyckte Cornelia om kemtvätten?"
Jag visste vad han ville höra, men jag kunde inte ge honom det. "Den var snygg, gjorde jobbet bra, men hon skulle inte välja att tvätta där varje gång, det kostar för mycket."
Kevin tittade på mig och jag kunde se att många tankar gick genom hans huvud. Det for runt en del inom mig också. Okej att jag kanske inte talat helt sanning, men jag var tvungen att avsluta det här.
"Och vad tycker du?" frågade han tillsist.
"Jag håller med henne." svarade jag.
"I allt?"
Kevin såg nästan sårad ut, men jag kunde inte låta hans blick påverka mig nu, jag hade bestämt mig.
"Ja." sa jag "Man kan inte offra vad som helst för att får tvätten gjord på bästa sätt."
Kevin nickade. "Om det är så du känner så."
Oj, han kommenterade inte ens det faktum att jag sagt "på bästa sätt".
"Japp, ibland behöver man en trygg tvättmaskin hemma hos sig själv så man inte måste gå bort varje gång man tvättar."
Det kanske hade varit att ta i, men då han alltid ifrågasatte mina beslut så kanske det var bra att vara övertydlig den här gången.
Kevin nickade igen. "Absolut, tack för att du hämtade den åt mig. Vi ses senare."
"Visst. Tack Kevin... öh, Mr. Wellington."
"Tack Ms. Wood."
Jag gick ut från hans rum med en helt annan känsla än jag trott. Kevin hade reagerat på ett helt annat sätt än jag trott och jag hade aldrig innan hört honom kalla mig Ms. Wood. Jag hade alltid trott att han bara såg mig som en kemtvätt, om vi skulle fortsätta på den liknelsen, något han kunde använda när han ville. Då borde han inte reagerat så, eller? Var jag något mer? Var jag en tvättmaskin han faktiskt ville ha med hem? Jag skakade på huvudet. Nej, så kunde fallet inte vara, jag var inte en tjej man ville ha som tvättmaskin i hemmet. Inte en kemtvätt heller för den delen. Även om det var så, så fanns det inget jag kunde göra, Kevin skulle bli arvlös och jag själv arbetslös, det var bäst såhär.