2756 - koden till dig

Förklarande möte

Jag rörde mig inte ur fläcken på flera minuter, det var först när Cornelia kom som jag lyckades vakna upp ur mina tankar och öppna dörren.
Cornelia tittade runt i min hall. "Bombnerslag? Här är det ju kliniskt rent."
"Jag hann städa upp lite innan du kom."
"Jaha, det tror jag säkert. Sheila, nu är det faktiskt dags för dig att berätta."
Cornelia och jag gick in i köket men vi båda stannade ganska snabbt.
"Är det där var jag tror det är?" frågade Cornelia.
"Det beror på vad du tror det är." svarade jag undanflyktigt.
"Sheila, varför hänger det en kavaj på din köksstol?"
"Jag ska berätta."
"Det ska du minsann!"
Cornelia gick fram och lyfte upp kavajen. Hon kände på tyget och luktade på den och jag blev rädd för att hon skulle känna igen doften men hon nämnde inget om det. Istället tittade hon glatt på mig. "Det verkar i alla fall vara en kille med klass, Armani och om jag inte misstar mig så luktar det som Hugo Boss, det är ett bra kap. Berätta nu vad du och detta kap har hittat på."
"Sätt dig ner."
Cornelia gapade och tittade förvånande på mig. "Är det så farligt alltså? Sheila! Varför har du inte berättat innan?"
"Låt mig ta det här från början till slut innan du börjar anta saker."
Vad det nu var hon kunde anta som inte stämde.
"Okej, jag ska vara tyst." sa Cornelia och satte sig ner jag följde hennes exempel.
"Förra helgen så gick jag ut till baren, du vet på hörnet vid vårt jobb."
Cornelia nickade. "Gick du dit utan mig?"
"Ja, mamma hade just varit hemma hos mig och jag behövde repa mig från allt hon sagt."
"Vad? Har det hänt något i din familj?"
"En annan historia, vi kan ta den senare."
Cornelia nickade och tystnade så att jag kunde fortsätta.
"Jag måste ha druckit ganska mycket, eller ja, för att vara jag i alla fall för jag kommer inte ihåg jättemycket av kvällen egentligen. Jag har fått tillbaka minnet mer och mer, av vissa delar av natten. Jag träffade en kille och tydligen följde jag med honom hem."
"Är du säker?" frågade Cornelia skeptiskt.
"Jag vaknade upp i hans lägenhet och var ganska så öm och som sagt så har mitt minne kommit tillbaka."
Cornelia nickade. "Så vad hände sen?"
"Jag stack därifrån och trodde aldrig att jag skulle träffa honom igen, men så väl var inte fallet."
Cornelias ansiktsuttryck ändrades och hon andades plötsligt in häftigt. "Kevin?"
Jag nickade skyldigt.
"Är du seriös? Mannen du följde med hem var Kevin? Jag visste väl att jag kände igen doften på kavajen..."
Hon tystade sig själv och tittade sen på mig. "Vänta lite, vad gör hans kavaj hos dig nu? Ni var ju hemma hos honom?"
"Låt mig berätta klart."
Cornelia nickade och drog med fingrarna över sin mun som för att visa att hon låste den.
"Jag hade hoppats att vi kunde låtsas som att det aldrig hänt något, men Kevin verkade inte hålla med för ganska snart började han ge mig hintar om att han ville träffa mig igen."
"Hintar?" frågade hon ivrigt.
Jag himlade med ögonen mot henne.
"Förlåt, jag kan inte vara tyst, berätta snabbt bara. Så, vad för hintar?"
"Han kysste mig på toaletten och sms:ade sin portkod till mig."
"WOW!"
"Mm, men jag höll mig borta från honom genom att spendera varje kväll med dig, vilket jag insåg faktiskt var roligare än jag trodde till en början."
"Det var därför du fick din plötsliga förvandling, du fick bara lite action i ditt liv och så poff så ville du ha mer."
Jag flinade, men blängde sen på henne. "Ja, men sen gick någon och blev sjuk."
"Förlåt mig då, men de borde verkligen ha en skylt om att man inte borde äta för mycket om man inte är van."
Jag skrattade till. "Sant, men det gjorde det lite svårare för mig att hålla mig borta."
"Kom igen, varför försökte du ens hålla dig borta?" frågade Cornelia.
"Jag är inte den tjejen."
"Du kanske inte var det, men Sheila, du är det nu."
"I alla fall så städade jag hela lägenheten hela måndagskvällen, men du var sjuk igår vilket ledde till att jag inte hade något annat val än att gå hem till honom."
"Nej, jag är helt med dig, du hade inget annat val. Du gjorde det alltså? Är du seriös?" frågade Cornelia och jag kunde riktigt se hur hennes ögon gnistrade av glädje.
Jag nickade. "Jag tror inte jag någonsin kommer ångra det."
Cornelia skrek till, reste sig upp och kramade om mig. Hon studsade upp och ner samtidigt som hon klappade i händerna. "Min lilla Sheila har vuxit upp."
"Sluta nu, så extremt har det inte varit." sa jag och himlade med ögonen.
"Okej, men jag har ju sagt det jättemånga gånger den här veckan att du har ändrats, och inte till det negativa. Förutom kanske att du kom försent... Vänta lite nu, du var sen idag, sov du över hos honom? Var Kevin Wellington skälet till att du blev sen?"
Jag rodnade, det var något jag inte brukade göra men nu kunde jag inte låta bli.
"Som sagt, du har ändrats, du har blivit en bättre version av dig, den rätta Sheila! Jag säger inte att du ska gå runt och ha sex med alla, men du verkar tycka bättre om dig själv och det glädjer mig att se."
"Tack." sa jag, även om jag inte riktigt visste om jag skulle ta det som en komplimang.
"Du har fortfarande inte berättat varför Kevins kavaj hänger här på stolen och varför du glömde av att du skulle träffa mig."
"Kevin slutade samtidigt som jag och det blev att han följde mig hem. Trots att jag inte hade tänkt det innan så bjöd jag med honom upp, han är ganska svår att säga nej till. Vi drack kaffe och jag hade koll på tiden, tänkte slänga ut honom vid kvart i sju så jag skulle hinna fram i tid, men sen..."
"Sen gick ni in till sängkammaren?" frågade Cornelia skämtsamt.
"Först kysste han mig bara här i köket...."
"Så ni gick in i sängkammaren?" Frågade Cornelia den här gången mer seriöst.
"Mhm... det ena ledde till det andra och sen ringde du."
"Mitt i? Åh förlåt mig Sheila." sa hon och slog händerna för munnen.
"Nej, inte mitt i, jag var fortfarande helt påklädd."
"Och han?" frågade hon lurigt.
Jag himlade återigen med ögonen åt henne "Han hade fortfarande sina byxor på sig."
"Förlåt i alla fall."
"Nej, förlåt mig för att jag inte kom i tid, och för att jag inte berättat något innan. Det är bara det att alla var så galna i Kevin och jag vet knappt vad det är vi har. Jag ville inte att du skulle tro att jag gått och kärat ner mig i honom."
"Du har inte det då?" frågade Cornelia.
Jag ryckte på axlarna. "Jag tror inte jag känner honom tillräckligt för att veta det."
"Nog har du känt honom alltid." sa Cornelia.
Ett flin dök upp på mina läppar igen och Cornelia log hon också.
"Ha roligt Sheila, det är du värd."
"Det kan jag inte. Han borde inte varit här idag heller."
"Varför inte? Sheila, bli inte sådär pryd igen."
"Min befordran blev av bara för att jag inte är tjejen som störs av snygga killar. Mr. Wellington gillar inte hur alla tjejer beter sig mot Kevin och frågade speciellt efter någon som inte skulle göra likadant. Victor föreslog då mig."
"Vilket svin, du har lika stor chans att flirta med Kevin som alla andra." Sa Cornelia och jag hörde på henne hur hon ilsknade till.
"Inte längre, jag älskar mitt jobb och är väldigt glad över den här chansen, men hörde idag att jag skulle jobba ännu närmare Kevin, jag får bara ta och lära mig stå emot honom."
"Det ska du inte behöva." sa Cornelia fortfarande upprörd.
"Det är ingen stor grej."
"Det kan bli."
Jag skakade på huvudet. "Bara om jag låter det bli det, vilket jag inte kommer. Kevin är trevlig och han är allt annat än dålig i sängen, men..."
"Slut Sheila, du gör mig både avundssjuk och kåt. Jag önskar inte att fantisera om en man som är med min bästa vän."
Jag skrattade åt henne. "Förlåt, vad jag menar är att jag inte älskar honom, och då borde mina gamla principer finnas kvar, i alla fall långt där inne och då kommer jag inte ha sex med honom igen, vilket gör att jag kan hålla mig borta helt."
"Ja, du har alltid varit starkare än mig." sa Cornelia och ryckte på axlarna.