2756 - koden till dig

annat möte

När jag kom hem var dörren redan öppen.
"Mamma? Hallå?"
Mamma kom ut från gästrummet där hon brukade sova när hon var här och ställde sig i hallen och synade mig. "Vad är det du har på dig?"
"Åh, inget speciellt, bara lite nya kläder."
"Du betalade alltså pengar för att se ut som en hora, det är väl det som händer när jag inte längre är här. Är det den där Cornelia som har fått dig till att byta stil? Förra gången jag var här så var du i för sig väldigt sjaskigt klädd, men du såg lite mer moralisk ut då i alla fall."
"Förlåt om min klädsel inte behagar dig mamma, jag kan ta på mig något annat." sa jag och började gå mot mitt rum.
"Nej, bekymra dig inte med det, det lär inte finnas något i din garderob som är bättre ändå, tro mig, jag har kollat."
  Hon gick in till köket och öppnade mitt kylskåp, antagligen något hon också redan hade kollat, men nu ville berätta för mig vad som var fel med det. "Jaha, jag ser att du i alla fall inte försöker tänka på din vikt. Jag vet att du föddes smal gumman, men sådant håller inte i sig hela livet. Om du vill att någon ska falla för dig så måste du minsann tänka dig för."
"Ja, mamma." svarade jag, då jag inte hade så mycket mer att säga.
"Är du ute och springer något? Rör du dig alls? Eller sitter du bara inne i det där kontoret och ritar?"
"Jag går väldigt ofta." sa jag och kände hur skönt det var att i alla fall kunna säga det.
"Jag antar att det är något i alla fall."
För att få mamma att sluta syna min kropp uppifrån och ner började jag på ett nytt samtalsämne.
"Jag blev faktiskt befordrad förra veckan."
"Jaså? Så vad gör du nu? Ritar med pensel istället för penna?" frågade hon sarkastiskt.
Ett drag som jag vid det här laget borde veta inte skulle fungera bättre.
"Jag jobbar direkt med ägaren och min chef för att förändra vårt upplägg och jag hjälper dem med de största kampanjerna."
"Skryt inte gumman, det passar sig inte för någon som du. Det kan få folk att tro att du tycker dig vara bättre än dem."
Jag nickade bara, vad jag än skulle svara så skulle hon klaga på det, att nicka var tydligen fel också.
"Vad sa du? Du måste svara med ord, hur hade du tänkt att du skulle kunna få din röst hörd om du inte yttrar något? Det här med att nicka och skaka på huvudet har jag aldrig förstått. Om du är missnöjd säg det då, och om man är nöjd varför då nöja sig med att nicka?"
Mamma suckade och så fortsatte hon vidare genom lägenheten och klagade på allt som gick. Jag var glad över att det åtminstone var städat.
"Så, hur är det med dig?" frågade mamma.
Hon sa det på ett sätt som sa att hon antog att jag borde vara självmordbenägen men jag kunde inte låta bli att le mot henne, det var ovanligt att mamma undrade något om mig alls.
"Det är faktiskt ganska bra, jag trivs på jobbet och..."
"Jaja, hur är det med kärleken då?" frågade hon och struntade helt i mitt svar.
Jag hade inte tänkt berätta om Kevin, eftersom det inte fanns något att berätta, men det kanske skulle få mamma att vara tyst. Att en man som Kevin faktiskt skulle falla för mig borde göra inverkan. Inte för att han faktiskt hade fallit för mig, men kanske jag för en gångs skull skulle låtsas som det.
"Han heter Kevin Wellington, han är son till mannen som äger företaget jag jobbar på. Han är välklädd, trevlig och väldigt rik, han kommer ärva allt hans far äger."
"Så du är tillsammans med honom för hans pengar?" frågade mamma skeptiskt.
"Nej, inte alls, jag tycker jättemycket om honom."
Det gjorde ont att yttra orden, men jag var förvånad över hur lätt det var. Jag hade gjort allt för att inte tänka på det, men nu insåg jag att jag faktiskt bara ljugit för mig själv, inte mamma. Jag tyckte jättemycket om Kevin, vilket bara fick mig ännu mer sårad över hur han behandlat mig.
"Om han nu är så rik, vad skulle han då se hos dig?" frågade mamma och i och med den meningen bekräftade hon bara det jag själv tänkt varje dag efter jag fått reda på vem han faktiskt var.
En mening dök upp i mitt huvud "Han borde veta bättre än att vilja ha någon som jobbar här ändå, ta inte illa upp, men jag har högre planer för honom än så." smärtan i mitt bröst blev större och större.
"Jag menar, av alla som jobbar på det där kontoret så väljer han dig" fortsatte mamma. "han måste ju ha någon sorts baktanke, eller så vill han bara ha lite roligt. Åh Gumman, du är så oskuldsfull, han kan ju totalt köra över dig."
"Nej..." svarade jag även om jag visste att hon hade rätt. Hur hade hon lyckats inse det när hon inte ens träffat honom? Och hur kunde jag inte sett det?
"Nej? Inte? Du sa det ju själv du tycker jättemycket om honom, tror du verkligen att de känslorna är besvarade? Hade jag varit honom hade jag alla dagar i veckan valt Cornelia före dig, och jag tycker inte ens om Cornelia."
"Mamma?" sa jag sårat.
"Gumman så är det ju. Jag kan inte räkna upp någon pojke eller man som någonsin faktiskt tyckt om dig, inte ens din egen pappa, se hur han stack ut från huset efter bara en blick på dig. Det klart att det har gett dig sår för livet, det förstår jag, men du kan inte vara så desperat efter kärlek."
Orden smärtade att höra, som de flesta ord som kom ut från min mammas mun. Det tog aldrig slut, hon fortsatte att mala på, bryta ner mig mer och mer för varje ord. Desperat efter kärlek? Var det så konstigt när min mamma inte gav mig någon?
"Jag minns när Richard skulle ta dig till balen, ja, du var lika hopplöst kär då, men dök han upp? Nej då, han flydde och lämnade dig ensam och sårad kvar. Jag är den enda som har stått ut att vara vid din sida hela den här tiden."
"Cornelia också." sa jag och försökte behålla något av den självkänslan jag haft för några dagar sen.
"Ja, men det är ju bara för att hon ser mycket mer attraktiv ut med dig bredvid henne. Alla vackra kvinnor behöver en mindre fin vän som gör att de strålar, varför tror du att jag är vän med Mrs. Bautin?"
"Mamma sluta." sa jag, men min röst lät bara ynklig.
"Sluta? Gumman, vill du verkligen bli ovän med din enda vän?"
"Jag är inte din vän." sa jag tyst.
"Vad sa du? Jag hör inte när du mumlar sådär."
Jag skakade på huvudet. "Det var inget mamma."
"Precis som jag antog. Så, kan du ta och laga lite mat till din mor? Eller har den kunskapen också hoppat över dig som de allra flesta andra?"
"Vad vill du ha?" frågade jag och var glad över att få göra något annat än bara stå och ta emot skit.
Klumpen jag fått då jag läste mejlet om att min mamma skulle komma hit hade växt sig så stor att jag kände en fysik tyngd inom mig. Mina steg var tunga och i mitt huvud var det mörkt. Jag kunde inte hitta ett enda litet minne som innehöll ljus.
Jag såg min barndom framför mig och om hur min pappa hade gett sig av. Om hur andra män hade kommit in i mammas, och då även mitt, liv under korta stunder för att försöka ta hans plats. Hur de hade slagit mig och tryck ner min mammas ord ännu längre ner i mig. En del av dem hade även sexuellt tillfredsställt sig själv med mig när mamma inte var hemma och när jag försökte berätta för henne hade de skrattat bort det, liksom min mamma. Tills han var ute ut bilden för då hade hon straffat mig för att jag hade förfört honom.
"Du är inte så vacker som du tror, alla vill inte ha dig. Förstår du inte att de gör det för att de tycker synd om dig. Du kommer ju aldrig vara med om det annars, ingen skulle vilja röra dig på det sättet."

Resten av kvällen fortsatte i samma bana. Jag försökte stänga ute orden, det borde vara lätt då jag alltid hörde dem, men det gick inte. Jag ville göra mig av med henne, be henne att gå och aldrig mer komma tillbaka. Innerst inne så visste jag att jag aldrig skulle kunna göra det,hon var min mamma, jag älskade henne. Allt jag hoppades på var att hon någon gång skulle visa att hon älskade mig också. Jag kunde inte ens glädja mig åt att hon inte skulle stanna över natt då hon sa hej då på det sättet hon gjorde.
"Ja, jag vet ju när jag är ovälkommen. Jag som inte gjort annat än ställa uppför dig. Här har jag åkt hela vägen för att spendera lite tid med dig, och så möts jag av det här! Vi har faktiskt inte setts på två veckor. Tro mig, jag har andra att spendera min tid här i New York med. Jag antar att det blir roligare i alla fall än att sitta här instängd med dig."
Jag borde vara glad över att hon gick,men allt jag kunde tänka på var att när hon faktiskt var här i New York så spenderade hon den hellre med andra än med mig. Hon fick mig till och med må dåligt över att jag inte behandlat henne rätt.
När dörren väl stängdes om henne så brast det inom mig, det rann inga tårar, men något gick sönder på insidan. Något som hade trampats på lite för många gånger hade tillslut kraschat helt. Jag sprang in och slängde mig på min säng och kramade om kudden det hårdaste jag kunde. Jag visste inte vad jag skulle ta vägen, jag ville skrika, jag ville gråta, men inget kom ut. Det fanns inom mig, forsade genom min kropp och det gjorde så ont, men jag fick inte ut det. I vanliga fall när mamma varit här brukade alltid tårarna komma, allt jag hade haft inom mig under hennes besök kom ut på en och samma gång. Då grät jag över hur jag såg ut, över att jag hade slängt bort mitt liv på att bli grafisk formgivare istället för något mer värdigt jobb, något jobb som min mamma hade godkänt. Jag grät över att hon hade rätt, över att jag var ensam att jag var hatad och att ingen någonsin skulle vilja ha mig.
Jag grät för att jag inte hade något annat svar. Det fanns inget jag kunde göra, bara ligga där och gråta. Nu gick det inte, allt den smärtan stannade inom mig, växte sig större för varje andetag jag tog, för varje ond tanke som for genom mitt huvud. Jag fick anstränga mig för att klara av att andas, varje andetag var en kraftansträngning mot smärtan i mitt hjärta. Helst av allt ville jag bara sluta andas, men det gick inte heller. Jag ville inte leva längre men jag kunde inte resa mig från min säng, kanske det fick bli att svälta mig. Mitt huvud värkte,både av syrebrist och över alla tankar som for runt, det gjorde det omöjligt att sova.
Varje gång min mamma kom var det samma visa, hon slet sönder mig mer och mer för varje gång hon såg mig. Det tog mig den tiden hon var borta att hitta mina bitar igen och tejpa ihop dem. Det var inget fint jobb, något som lätt slets sönder igen av henne nästa gång hon dök upp.
Den här gången var jag rädd för att jag kanske inte ens skulle kunna tejpa ihop mig själv. Hon började med att trycka på vissa punkter för att se vart de gjorde mest skada, när hon väl hittat dem tog hon och stack en kniv rakt in. Nu hade hon även vridit om kniven, Kanske huggit fler gånger, inte vet jag. Det gjorde ondare än någonsin innan, antagligen för att jag redan hade nått botten på grund av Kevin, mamma hade gjort att jag nu var nergrävd i grunden. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kunde inte röra mig, men jag klarade inte av att ligga still heller. Jag vred och vände på mig i sängen, då det rev och slet i mig, men det fanns inget bot.
Jag var trött, men jag vägrade somna,bilderna i mina drömmar visste jag redan om och jag ville inte se dem igen.