Hospital Calls » foscar

\ prolog /

"Hejsan hoppsan, du har kommit till Oscars mobilsvar. Jag kan inte svara just nu, så spela typ in något efter det där pipet eller något. Hejdå."

Jag hade lyssnat för mycket på det mobilsvaret. Bara för att få höra hans röst, om och om igen.

Jag drog efter ett djupt andetag. Tittade ut över det berget, ner mot den stora sjön.

Tog modet till mig för att prata in efter tonen.

"Hej Oscar, det är Felix.

Egentligen kanske det är ganska onödigt att jag ringer dig, med tanke på att du ligger på sjukhus, men du är den enda jag kan prata med. De förstår inte vår vänskap. De förstår inte att vi inte var mer bästa vänner. Om jag försöker berätta det för dem tror de ju att jag är dum i huvudet. Förstår du vad jag menar?

Jag hoppas verkligen att du vaknar snart, jag vill kunna få prata med dig. Kunna välla över med alla mina problem. Du har alltid varit en sådan bra lyssnare. Ingen annan lyssnar lika bra som du. Alla ska avbryta och så. Du låter mig alltid prata till punkt. Frågar alltid rätt frågor.

Jag hade velat prata mycket, mycket längre med dig, men jag måste gå nu. Klockan är snart midnatt, och jag måste sova. Men jag ringer så fort jag kan.

Hejdå igen Oscar."

-

One's again så skriver jag en Foscar. Men jag älskar det, du älskar det. Så då fortsätter jag. Enjoy :)