Två trappor upp

Kapitel 20

Resten av dagen var seg, flera stirrade och viskade och det enda jag kunde tänka på var att min käke gjorde hysteriskt ont och att Adam måste ha brutit den, men det hade han inte enligt skolsköterskan. Aldrig i mitt liv hade jag upplevt att bli slagen, i alla fall inte så här hårt. Jag visste fortfarande inte om Adam hade slagit mig med flit eller inte. Jag vågade inte ens fråga.

Linn hade dock varit snäll hela dagen, hon hade gått med mig överallt så jag slapp hantera alla blickar jag fick helt själv. På rasten kom Arvid fram till mig. 

"Vill du dra hem till mig efter skolan? Fattar om du inte vill på grund av... du vet" sa han och log ett snett leende. Hans ansikte var alldeles svullet och allvarligt talat så visste jag inte ens varför han fortfarande var här. 

"Ja, det kan vi. Men kan vi inte gå hem till mig? Vi var ju hos dig förra gången" sa jag och log samtidigt som jag tog lite lätt i hans hand. Han tog den och tryckte till.

"Sure, vi ses efter" sa han och kysste snabbt min kind innan han skyndade sig till sin nästa lektion. Det var sista lektionen kvar, sedan kunde vi gå  för dagen. Jag återgick till att prata med Linn och Elin som satt och diskuterade balklänningar. 

"Jag tycker vi kollar imorgon, för när ska vi annars få tid? Det är ju så mycket nu, och balen är ju nästa vecka!" sa Elin och tittade på Linn och mig i omgångar. 

Jag ryckte på axlarna. 

"Jo, vi gör så. Det blir bra. Jag hoppas bara att din haka blir bättre till balen" sa Linn och tittade skeptiskt på mig. 

"Skolsyrran sa det" sa jag och petade bort lite nagellack från mina naglar. 

"Bra, men då möts vi i centrum viiid...?" sa Linn och tittade frågande på oss. 

"Ett?" frågade jag också. Egentligen hade jag inte alls lust att slösa bort min lördag. 

"Super!" sa Linn och klappade tyst med sin händer. Elin log stort hon med. 

"Vi börjar!" Sa Oscar samtidigt som han gick förbi bordet vi satt vid och vi alla ställde oss upp för att följa efter in i klassrummet. Jag märkte inte för ens jag hade satt mig vid bordet i klassrummet att Linn inte följt efter mig för ens jag såg att hon stod borta vid Adam, och hon kysste honom försiktigt på munnen innan hon skyndade sig hit till mig och satte sig. Jag hade nästan vant mig vid kyssarna, fast det gjorde fortfarande ont så fort jag såg dem, eller tänkte på dem för den delen. 

"Okej hörrni, jag vet vad som hände imorse och det var... väldigt speciellt" sa Hasse som stod lutad mot katedern med ett bestämt ansiktsuttryck. 

"I alla fall har rektorn sagt åt mig att snacka med er om att det inte är okej, men enligt mig så tycker jag att ni redan borde fatta detta och jag har egentligen ingen större lust att ta det snacket med er. Ni är inte småbarn längre hörrni, ni börjar bli vuxna och det är viktigt att ni förstår det själva. Vad kommer hända när ni blir osams på ert jobb senare i livet, eller när ni blir osams med vem som helst, egentligen? Ska ni lösa det med slagsmål?" han suckade och såg ut att försöka få fram vad han vill säga. 

"Tänk bara på vad ni gör, för vad några av er gjorde i morse, det är inte okej, som jag sa innan. Inte schysst mot er själva eller någon annan" sa han och vände sig mot tavlan. Han började skriva på vad vi skulle göra under lektionen som var svenska. Vi skulle fortsätta svara på frågor vi fått om en text, inget speciellt alltså. 

Så fort jag lagt upp mina papper ifrån väskan på bordet så mötte jag Hasses blick. Han kom snabbt fram till mig och la sin hand på min axel.

"Kan vi snacka?" frågade han och jag nickade stumt. Om vad? Bråket?

Vi satte oss ostört i ett litet rum med massa läroböcker i hyllor. I mitten fanns det ett bord och ett par stolar, precis dem som fanns i alla andra klassrum. Det brukade användas som småklassrum för t.ex. hemspråk.