Två trappor upp

Kapitel 1

Jag la ifrån mig datorn och drog ur hörlurarna - Alanis Morissette avbröts tvärt - och gick ut ur rummet för att möta Erik som just kommit hem.

"Hej" sa han medan han sparkade av sig skorna och höll i de till syntes tunga matkassarna. Jag gick fram till honom och tog en av dem, och bekräftade att ja, de var tunga. Jag hade hunnit ta mig till köket innan ytterdörren öppnades en än gång, och Jessicas glada hälsning och Ludvigs hysteriska skrikande .

"Vill du ha hjälp?" Jessica kom in med sina rosenröda kinder. Det började redan bli kallt ute. Hur kommer det sig att man verkligen längtar till den kalla vintern när man ligger där i sängen med lakanen fastklistrade på kroppen, men när den väl närmar sig så vill man bara springa åt andra hållet?

"Nejdå" jag log och fortsatte packa upp varorna. "Vad blir det till mat?"

Jessica hann inte svara innan Ludvig kom in och skrek köttbullar med det vidaste leendet han kunde forma. Jessica sa då till Ludvid att sluta skrika, att vi faktiskt hade grannar. Han skrattade nervöst och gick ut till vardagsrummet där Erik var.

"Ska du gå ut sen?" frågade Erik vid matbordet medan han stirrande ner i tidningen.

Jag nickade, men kom på att han inte såg något, så jag harklade mig och sa ja.

"Oh! Ska du träffa en kille?" Jessica tittade entusiastisk på mig.

"Varför blir du så himla glad? Ska inte killar vara eran värsta mardröm? Dessutom, är det verkligen det första frågan ni ställer er? Inte om när jag ska komma hem eller så?" frågade jag med ett finurligt leende, och stoppade in ännu en köttbulle i munnen. Jessica gav mig en hopplös blick, medan Erik såg väldigt nöjd ut. Men han försökte förståss dölja det bakom tidningen.

"Nej, det är bara männen som är vettskrämda för att ens dotter ska få en pojkvän."Jessica gav Erik en snabb blick, "Och dessutom, du är en ansvarsfull femtonåring som vet att jag vill ha dig hemma senast tolv. Vad ska du ha på dig?" hon tittade upprymt och förväntansfullt. Jag antar att man förlorar en viss fritid när man skaffar barn vid nitton års åldern, eftersom att hon alltid ska spela bästis med mig.

"Jag ska inte ut med någon kille, jag ska ut med Linn." sa jag och tittade hopplöst på henne. Jag talade förståss sanningen, bara inte hela. Vi ska hem till en klasskompis som har en fest. Eller inte en fest, utan bara en kväll. En "Det-är-så-synd-om-oss-för-skolan-börjar-på-måndag" kväll.

*

Efter en kort dusch stod jag vid min garderob och tittade tvivlande på mina kläder. Efter att ha velat mellan massa kläder i ungefär fem minuter tappade jag tålamodet och ringde Linn för att sno lite insperation.

"Det vanliga, en tajt kjol och en uringad t-shirt. Hurså?"

"Idébrist" sa jag med en suck och föll handlöst ner på sängen.

"Äh, du är snygg i vad som helst. Sätt på dig något utmanande, så är han din på en gång." Hon menade Arvid, som jag är lite småförälskad i. Bara av att tänka på att jag inte hade något att ha på mig, och att Arvid skulle vara där fick mig att vilja kräkas, men tillslut stod jag där med ett par svarta jeans och en lika svart tröja som jag fått av Linn. Den passade inte henne, så hon dumpade den till mig, vilket jag är tacksam över just ikväll.
När jag tillslut kom ut från mitt rum fullt påklädd och fixad gick jag genast till hallen. Mamma följde så klart efter mig med Ludvig i släptåg.

"Gud vad du var färgstark då" sa hon och gav mig en liten nedlåtande ton. Jag visste att hon inte menade allvar, i alla fall inte helt. Jessica har alltid varit väldigt färgstark av sig, och hon äger inte ett enda svart klädespalgg. Hon målade till och med köksskåpen röda för att vitt var för tråkigt och standard!

"Ha-ha" jag satte på mig mina skor och min skinnjacka som jag också fått av Linn. Jag tror det mesta jag äger är hennes. När jag sagt mina hejdå och gått ut genom ytterdörren gick jag ner för den långa trappen och ut från trapphuset. Linn stod redan vid busshållsplatsen på andra sidan gatan och väntade på mig. Jag såg mig för innan jag sprang över vägen, och begravde mig i Linns famn.

"Hej!" sa jag mot hennes axel.

"Hej"

"Hur mycket är klockan?"

"Den är 19:37", sa hon efter att ha snabbt kollat ner på sin telefon.

"Precis i tid alltså" sa jag i samma stund som bussen körde in mot kanten.

-

Om ni inte har märkt det har jag även lagt upp en liten novell, så titta på den! Den heter en mors kärlek.

Ilysm<3