Reborn

Kapitel 2

Jag stirrade in i väggen på mitt rum. Ljuset från månen lyste in genom fönstret och landade på en sovande Amelie som låg på en madrass på golvet. Hennes ansikte var avslappnat och hon såg så fridfull ut där hon sov. Själv kunde jag inte somna, inte med alla tankar som snurrade runt i huvudet. Rektorn hade vägrat att ge oss en förklaring när hon skickade hem alla i skolan med taxi. Chockade hade vi tagit våra väskor och satt oss i bussarna som skjutsade hem oss. Vi kom hem till ett tomt hus och mina föräldrar hade lämnat en lapp.

Det är någonting som vi måste ta hand om med jobbet. Stanna inomhus och lås alla dörrar. Märker ni av någonting konstigt, spring ner till källaren och stäng in er i skyddsrummet. Vi är tillbaka så fort vi kan!
》Besos y abrazos《

Allting var så overkligt. Det kändes som att närsomhelst skulle jag vakna och att allting bara var en mardröm. Jag tittade ner på mina händer. Tio fingrar. Då var det ingen dröm trots allt.
Min hjärna kunde inte processa allt som hänt och jag lämnades kvar med en känsla av tomhet. Mina försök på att somna lade jag ner ganska snart och med en suck tog jag upp mobilen. Jag tittade igenom alla sociala medier och allting handlade bara om hur många som var borta eller dödade och jag tittade på hur klockan slog tolv. Jag såg på datumet och suckade tyst. Grattis på sextonårsdagen!
Vilken underbar tid att fylla år. Mängder av människor dödade av moderjord och minst lika många saknades. Kanske slutet av mänskligheten enligt rektorn. Det är ju då man vill som mest fylla år, precis. Det var så fullt upp med annat att ingen hade tänkt på att jag skulle fylla år, därför hade jag helt enkelt glömt bort det.

Jag ryckte till när min telefon plötsligt började ringa. Fort stängde jag av ljudet för att inte väcka Amelie. Hon verkade inte vakna och jag väntade några sekunder extra innan jag svarade.
"Hallå?" Jag satte mig upp i sängen och svarade med en ganska tyst röst, knappt högre än en viskning.
"Hej älskling!" Chockad tittade jag på numret och såg att det var mamma. Jag tog telefonen i båda händerna och tryckte den närmare örat.
"Madre, vad är det som händer?" Alla känslor jag borde känt under dagen kraschade ner i mig när jag hörde hennes röst. "Erik och Adam är borta och rektorn kom in i vårt klassrum..." rösten höll inte längre och jag bet mig själv i läppen.
"Jag vet att det är jobbigt, men du måste vara stark nu. Kan du göra någonting för mig?" Jag svarade att jag kunde det. Hur kunde hon låta så stark medans hela världen bokstavligen rasade ihop?

"Gå ner i källaren ensam och stäng in dig i skyddsrummet." Jag rynkade på pannan och stirrade ner på Amelie. Varför skulle jag gå ner ensam, jag kunde inte bara lämna henne? "Jag vet att det låter konstigt. Ah, mi niña... jag ångrar mig att jag inte tagit upp det här med dig innan. Att jag inte tänkte på att du fyller idag. Nu när du är sexton kommer det att hända många saker. Alltså inte bara vanliga saker som killproblem, inte för att du skulle bry dig om det nu med allt kaos."
"Mamma, vad snackar du om?" Jag avbröt henne och hennes babblande. Hon tog ett skakigt andetag innan hon fortsatte. "Jo du behöver stänga in dig i skyddsrummet eftersom.." samtalet avslutades plötsligt och jag tittade ner på telefonen. Inget batteri. Vatten droppade ner på min hand. Jag kände med fingrarna i mitt ansikte och kinderna var dränkta av tårar. Jag hade inte märkt att jag hade börjat gråta.

Sakta ställde jag mig upp och skakade på huvudet. Mamma sa åt mig att vara stark, jag måste vara stark för henne och för Amelies skull. Sluta bete dig som en lipsill, du är snart vuxen. Ilsket torkade jag bort tårarna. Jag behövde ett varmt bad för att lugna ner mig. Försiktigt för att inte väcka Amelie gick jag ut ur rummet och smög till badrummet och satte på vattnet. När badkaret var fullt sjönk jag sakta ner i vattnet och direkt slappnade min kropp av. Rummet fylldes av ånga och spegeln immade igen. Efter bara några minuter somnade jag.

⋯⋯⋯⋯⋯

Värme. Det var det första jag tänkte på när jag vaknade. Hettan spred sig fort från magen upp till huvudet och ner till tårna. Ingen del av kroppen undgick den outhärdliga värmen. Fort reste jag mig upp ur badkaret. Det verkade dämpa värmen och jag tog en handduk för att torka mig.
Gå ner i källaren ensam och stäng in dig i skyddsrummet.
Mammas befallning ekade igenom mitt huvud. Hade det här med varför jag skulle ner i källaren att göra? Ännu en våg av värme sköljde över mig och fick mig att glömma bort mina tidigare tankar. Jag gick till mitt rum med en handduk virad kring mig och satte mig ner på min säng. Rummet blev om möjligt varmare och tillslut klarade jag inte av det längre. Jag öppnade fönstret och njöt av den kalla vinden som fläktade mig.
"Steph? Vad gör du?" Jag vände mig om och såg hur Amelie satte sig nyvaken upp och drog täcket tätare kring sig. "Stäng fönstret, det är svin kallt!" Motvilligt stängde jag fönstret och satte mig ner på sängen igen.
"Kallt? Det är ju jättevarmt! Jag håller på att dö." Jag önskade att jag överdrev, men hela kroppen kokade och det började bulta i huvudet. Amelie gav mig en blick som sa att hon inte tyckte att jag var klok. Jag tog mig för tinningarna i försök på att få huvudvärken under kontroll. "Okej, jag klarar inte av det här mer."

Jag rusade ut ur rummet och ner för trapporna och jag hörde hur Amelie följde efter. "Hallå, Steph! Vad gör du?" Jag stod framför ytterdörren och försökte få upp den. Varför har vi så många lås?
"Hallå? HALLÅ?!" Amelie tog tag i min axel och drog runt mig. Hon fortfarande täcket virat runt sig. "Vad tror du att du håller på med? Jorden går under, folk dör som flugor och du tänker gå ut? Speciellt när dina föräldrar sa åt dig att absolut inte göra det?" Ett djuriskt morrande bullrade igenom rummet och chockad släppte Amelie taget om mig och backade några steg. Hennes ögon var runda som klot och munnen var öppen. Min hjärna var seg av all värk och värmen och jag hade svårt att hänga med, men Amelies reaktion gjorde att det klickade.

Det var jag som hade morrat. Min hand for upp framför min mun och jag backade in i dörren.
"Jag måste härifrån." Med det öppnade jag dörren och rusade ut. Jag hann inte långt innan mitt ben, utan förvarning, bröts med ett fruktansvärt knakande och jag föll ner i gruset. Hela min kropp skakade och inte snart efter kände jag hur ännu ett ben i kroppen bröts itu. Det gick inte att beskriva smärtan. Det gjorde så ont att det inte ens gick att skrika, utan det var ett ljudlöst skrik då jag bara kunde gapa. Jag bet hårt ihop och borrade ner fingrarna i marken och gjorde mig beredd för ännu mer smärta. Någonting inom mig sa att det här bara var början.

~~

Stephs mamma är från Spanien och därför pratar de lite spanska.