Reborn

Kapitel 3

Mörker. Hela platsen var fylld av det. Hela byggnaden. Inget ljus trängde sig in genom den dystra korridoren. Arbetare sprang fram och tillbaka med oroliga grimaser för att uträtta sina sysslor. Ingen tid fanns till att prata, inte ens om det fanns tid skulle någon prata. Rädda för att försäga sig. Rädda för att bli straffade.
Skräcken regerade bland alla och fångenskapen smakade bittert. Behandlade som skit för en enda anledning. Deras födsel, deras ursprung. Fångade, tagna från deras hem och familj eftersom de ansågs tillhöra en underlägsen art. Tvingade till att slita hos den överlägsna arten. Avskydda för att de var människor.

En ung flicka smet in genom en enorm dörr och hennes ögon var klistrade mot marken. Dörren hon gick igenom ledde till ett stort kontor där han satt. "Titta på mig." Flickan skakade av rädsla och stirrade envist ner i golvet. Hon skulle inte ge honom nöjet att se hennes tårdränkta kinder. Stolen skrapade mot golvet och flickan grimaserade åt det otäcka ljudet.
Hårdhänt grep en hand tag under hennes haka och tvingade henne att se upp i hans ögon. De var kolsvarta och hans ansikte var vriden av ilska.
"Smuts som du måste lära sig sin plats!" Rösten var fylld av vrede och greppet hårdnade. Det skulle lämna ett blåmärke. Flickan knep ihop ögonen och väntade på smärtan. Den kom aldrig. Sakta öppnade hon dem igen och såg på när hans blick var vänd mot fönstret. Han släppte flickan tvärt, vilket resulterade i att hon föll omkull.

I skräck stirrade hon på hur hans blick var dimmig och läpparna vreds upp i ett vrickat leende. "Så, spelet har börjat."

⋯⋯⋯⋯⋯

Jag bet mig hårt i kinden när ännu ett ben i kroppen bröts. Det var ett mirakel att jag inte dött av smärtan och allt benbrytandet. Amelie hade mer panik än vad jag hade och tillslut lyckades hon lugna ner sig tillräckligt för att hjälpa mig igenom vad som än hände. Det viktiga var trots allt att jag överlevde och inte att lista ut vad i hela friden det var som pågick. Hon tömde ännu en spann av iskallt vatten över mig för att svalka av mig. Vilket inte hjälpte mycket.
Smaken av järn fyllde min mun då jag bet för hårt i tungan och jag spottade ut blodet på marken. Jag öppnade sakta mina ögon och stängde dem fort igen. Illamåendet blev allt starkare och jag försökte tränga bort bilden jag fick upp i hjärnan. Min hand, helt fel vinklad och skelettet som hotade att sticka ut genom huden. Naglar som var spruckna, trasiga och dränkta i blod.

Smärtan började bli värre. Känslan av att min egna kropp försökte döda mig. Hjärtat bultade hårt mot bröstkorgen och riskerade att sprängas. Varenda muskel värkte och smärtan var så outhärdlig och jag trodde att jag skulle dö. Plötsligt med ett högt krasande ljud domnade all smärta bort. Utmattad kollapsade jag på marken och drog in djupa andetag i mina lungor. Jag rynkade på min panna och vände mig om. Vad händer?
Ena sekunden hotade min kropp att kollapsa totalt och den andre försvann all smärta. Sakta öppnade jag ena ögat och insåg att min syn blivit ovanligt skarp. Jag vred på huvudet för att säga något i stil med 'Jag överlevde' mot Amelie, men jag frös när jag såg henne.

Amelie stirrade chockad ner på mig och släppte hinken som landade på marken med en duns.
Jag försökte resa mig upp, men min kropp hängde inte med. Jag kände mig som en total främling i min kropp och inga av mina muskler följde min vilja. Ännu en gång försökte jag resa mig upp och misslyckades och föll på min sida igen.
"D-du... va-vad... v-v-va?" Amelies röst skakade och hon lyckades inte forma några riktiga meningar. Hon backade sakta och slog emot trappan och föll handlöst baklänges. Hennes andetag var korta och snabba och hon fortsatte stirra in i mina ögon. Jag kände mig ytterst förvirrad och rädd, eftersom det var länge sedan jag sett sådan panik i hennes ögon.

Hon hade en panikattack. Jag försökte resa mig upp och fäll ännu en gång. Dumma kropp. Rädd för vad jag skulle se, tittade jag sakta ner på mina ben för att leta efter skadorna som hindrade mig från att resa mig upp. Hela jag frös och mina ögon vidgades så mycket att de riskerade att ramla ut. Omöjligt. Det enda ordet jag kunde tänka ordentligt. Alla andra tankar virvlade runt i huvudet i flera hundra kilometer i timmen. Jag försökte svälja klumpen i halsen.
Jag försökte intala mig att det här inte hände, jag drömde, men innerst inne visste jag att allt det här var verkligt. Amelies panikattack blev bara värre. Hennes andetag blev kortare och hennes puls hade höjts radikalt. Jag blev bara mer rädd av att höra hennes hjärta bulta. Jag kan höra det från flera meters avstånd.

Jag ville trösta henne, men orden jag försökte forma blev ett djuriskt plågat läte. Jag bet mig i tungan från att skrika ut i frustration. En plötslig vindpust blåste förbi och jag såg hur en figur böjde sig ner vid Amelie.
"Ta djupa andetag. Andas in och ut. Sådär, fortsätt så." Rösten var smärtsamt bekant och mina ögon vattnades av lättnad. Jag kände hur jag för första gången på länge slappnade av. Sedan lät jag mörkret omsluta mig och jag förlorade medvetandet innan jag träffade marken.

—《✫》—

"Varför vaknar hon inte?" Mitt huvud värkte och jag såg ingenting förutom mörker. Tankarna snurrade och gjorde mig illamående. Jag kunde inte minnas vad som hade hänt.
"Det är för att hennes kropp är utmattad." Där är den där rösten igen. Den som är så bekant, men jag kan inte säga vem det är.
"Jag är imponerad att hon ens överlevde utan hjälp, no offence, men din hjälp var urkass." En tredje röst, också väldigt bekant. Min hjärna lyckades urskilja att Amelie var den första personen som talade.

Jag hörde hur hon fnös till. "Ursäkta mig, men jag hade fullt upp med att få panik över hur alla hennes ben i kroppen bröts itu och dessutom att hon genomgick ett... Vad var det ni kallade det?" Min kropp var lika stel som en pinne och jag var obekväm. Jag försökte röra på mig och detta resulterade i att det blev alldeles tyst i lokalen jag befann mig i. Jag var i behöv av mer sömn, mitt huvud värkte ännu mer bara av att lyssna på deras konversation.
"Steph? Steph?" Någon petade på min arm och jag rynkade på mina ögonbryn. Ingen, jag menar ingen, stör min skönhetssömn. Jag slog upp ögonen och blinkade några gånger. Mina ögon smalnade och letade efter den personen som hade en dödsönskan. Det kändes som någon slängde upp en dörr i ansiktet på mig. Jag kände hur man haka föll ner mot golvet.
"Vad.. va? Va!" Jag lyckades inte bilda någon ordentlig mening och jag gestikulerade med armarna mot de sämsta idioterna i mitt liv som existerade. Erik och Adam, livslevande med ett varsitt flin fastklistrade i deras ansikten. En av idioterna gick fram för att krama mig, men jag drämde till honom i huvudet.

"Tro inte att du kan agera som om ingenting har hänt! Vad har ni varit? Hah?" Adam gnuggade sig med handen där jag slog till honom och såg förvirrad ut. Fattade han inte varför jag var arg? Trodde han att jag skulle vara glad när de fick mig att tro att båda var döda? Det kunde han glömma.
"Om du bara lugnar dig så ska jag, vi förklara varför vi försvann och varför vi bestämde..." ett dovt morrande läte fick Erik att tystna med sin förklaring. Bestämde? Valde de att försvinna utan att säga någonting?
"Blev tvingade att lämna." Rättade Adam och blängde diskret på Erik. Adam drog sin hand igenom sina svarta lockar och suckade djupt när han såg att mitt ansiktsuttryck inte förändrades. Amelie tryckte sig förbi Adam och lutade sig över mig med en orolig blick.
"Hur mår du? Minns du någonting från händelsen för en vecka sen?" Mina ögon smalnade i förvirring när jag inte mindes någonting sedan vi kom hem från skolan. Jag hörde Erik viska "oh nej, nu blev det plötsligt mycket svårare" och det lämnade mig ännu mer förvirrad. Min blick vandrade emellan de tre och det såg ut som om de hade ett samtal med sina blickar. Min blick smalnade och jag undrade vad det var som Erik menade med det han sa. Tills någon sekund senare då alla minnen kom rusande tillbaka. Jag ställde mig upp utan förvarning och välte omkull mitt bord bredvid sängen. Min synfält var suddigt och jag höll mig om tinningarna och lutade med andra handen mot väggen. Spegeln i hörnet visade min reflektion och hjärtat dunkade hårdare i bröstkorgen. Mina ögon som vanligtvis var blå hade trängts undan av en mörk lila färg. Det bruna håret rufsigt och spretade åt alla håll och bidrog till mitt vilda utseende. Läpparna en anings särade och visade ett par vassa hörntänder. Skräckslagen tittade jag upp i Adams ögon och han ryggade oavsiktlig tillbaka och ögonen höll en känsla jag inte kunde identifiera. Min blick föll åter på min spegelbild och jag tog ett skakigt andetag.
"Varg."