Reborn

Kapitel 5

Det var kaos. Människor virrade omkring täckta av sot och skrek av förfäran. En grupp med människor stod samlade i en klunga. Röken brände i min hals och ögonen tårades. Av nyfikenhet tog jag några steg framåt mot gruppen av människor. Jag ställde mig på tå för att se förbi alla huvuden. Framför gruppen med människor stod några unga pojkar fastbundna i kedjor och en varsin järnring runt halsen. De såg chockade ut och en av dem visade tänderna och morrade åt publiken. Vargar.

En man steg fram och vände sig mot publiken. "Dessa bestar är våra fiender. De roffar åt sig boskap och pengar från oss, tar våra fruar och skapar kaos i våran värld. Bestarna ser ut som oss, men låt er inte luras. Skulle de se era barn ensamma i skogen är barnet dött på fläcken." Mannens ögon glittrade av passion och hat. Han hade finare kläder än de andra och först då insåg jag hur omoderna kläder alla hade.

"Vi har inte skadat någon!" En av pojkarna protesterade och ryckte i kedjorna i ett lamt försök att komma loss. Hans röst var ljus av rädsla och andetagen var korta och häftiga. Ögonen skiftade i färg till en mörkare grön och närmade sig mer svart. Naglarna växte ut och liknade mer klor.
"Titta på honom." Mannen viftade exhalterat med armarna. "De är mördare. Och en mördares straff är döden." Han drog ett svärd från sidan och människorna jublade och hejade på. Mannen lyfte armarna bakom huvudet och svingade ner mot pojken i ett dödligt hugg.

Duns.

Huvudet rullade ner på marken och blodet forsade och bildade snabbt en pöl nedanför kroppen. Mina ögon spärrades upp och jag kände illamåendet sprida sig i halsen. De hade dödat ett barn som såg ut att knappt vara över tretton. De här människorna är sjuka i huvudet som faktiskt hejar på. Jag öppnade munnen för att protestera, men inte ett ljud passerade mina läppar. Min kropp vägrade röra på sig och i förskräckelsen stod jag kvar och beskådade den hemska scenen framför mig.

Duns.

Duns.

Duns.

En efter en föll pojkarnas livlösa kroppar ner på marken och för varje död växte hatet mot mannen mer. Tillslut skakade hela kroppen av ilska och chock. En av människorna framför mig vände sig om och drog efter andan.
"Vi har en till. Hennes ögon är lila!" Alla vände sig om och stirrade med hat i blicken mot mig. Vad hade jag gjort dem? De var ju dem som mördade oskyldiga barn. Mina ansikte var vridet av ilska mot dem och jag backade några steg. Vågor av hat mot människorna sköljde över mig och jag såg rött. På bara några sekunder hördes det rivande ljudet av kläder, ett högt morrande och första människan var nere.

Jag brydde mig inte om det var barn eller unga eller gamla. De förtjänade alla döden. När sista människan föll kände jag en skarp smärta i min axel och jag skällde till av förvåning. Mannen som mördat alla av mitt folk stod där med ett armborst riktat mot mig. Han sköt ännu en pil som morrade in sig i min sida och jag föll omkull. Smärtan var så enorm att jag skiftade tillbaka till min mänskliga skepnad.

"Ditt monster." Mannen släppte sitt armborst och tog sitt svärd och några steg mot mig. Han lyfte på ögonbrynen.
"Åh? Är jag ett monster." Han gestikulerade mot de fallna runt omkring mig. Jag tittade ner på människorna och ner på mig själv. Jag var täckt av blod. En del var från mina sår, men mina fingrar droppade av oskyldigas blod. Av någon sjuk anledning var jag nöjd över att alla mina offer. Mina läppar vreds i ett leende och jag tittade upp mot mannen.
"Någon gång kommer vi att regera." Mannen stannade till innan han fortsatte gå tills han stod knappt en meter ifrån mig. "Tro inte att vi kommer visa er vänlighet. Nej nej. Vi kommer visa er samma barmhärtighet ni visat oss." Min röst var silkeslen och jag såg ilskan som blixtrade i hans ögon när han lyfte sitt svärd. Jag tittade på min reflektion i det och såg hur blodig och galen jag såg ut. Ett galet skratt lämnade mig och jag stirrade in i mannens ögon.
"Vi ses i helvetet." Snäste jag med ett hånande leende. Mannen svingade svärdet och allt blev svart.