Reborn

Kapitel 4

"Så du menar att jag är en varg..." "en varulv kanske är det vanligaste använda ordet." "Samma sak. Du och Erik och mina föräldrar är också.. det där och har ljugit för mig i hela mitt liv? Det är absurt! Detta finna bara i sagor, jag drömmer, närsomhelst kommer jag att vakna och inse att allt detta är en dröm." Adam tog ett djupt andetag och tog tag i mina axlar och skakade mig lätt. "Du drömmer inte, okej? Du måste acceptera det." Mitt huvud snurrade av tankar. Allt kändes så overkligt, men det kändes som någonstans långt inom mig var det som om jag alltid vetat om det. Erik och Amelie hade gått ut mitt rum och lämnat mig med Adam som försökte förklara en helt annan värld som jag var delaktig i. Mina tankar flög tillbaka till när rektorn skickade hem oss och jag flämtade när allt klickade.
"Det var det som rektorn varnade om? Allt som hänt det senaste, det är varulvarnas verk, eller hur?" Adam släppte greppet om mina axlar och hans gröna ögon dansade igenom rummet. Hans reaktion sa allt.

"Ni har dödat oskyldiga människor Adam! Miljontals har dött och mer än tio gånger så många försvunna. Hur tänker ni?" Mitt utbrott fick Adam att ilsket spänna blicken i mig och jag svalde hårt. Han har aldrig varit arg på mig förut.
"Det är inte bara varulvar. Kolla här det finns vargar som vill behålla alla människor och det finns dem som inte vill det. Föresten så är inte människorna så oskyldiga, i hundratals år har vi blivit mördade och nästan utrotade från planeten." Som om det kunde förklara anledningen till att mörda miljontals människor som är helt ovetande om deras existens.
"Vänta, inte bara varulvar? Det finns fler?" Adam nickade sakta och hans ögon blev dimmiga av olika känslor när han tittade upp i taket och tänkte. Det tog ett tag innan han öppnade munnen igen.

"Mina föräldrar är döda." Jag ryckte till och tittade chockad upp på Adam som stirrade intensivt in i mina ögon. Jag fylldes av medlidande och hade ingen aning om vad jag skulle säga. Jag tog hans ena hand i båda mina och vi bröt ögonkontakten och satt tysta i en lång stund.
"Hur dog dem?" Min röst var tyst och väldigt mjuk, för att inte göra honom upprörd. "Du behöver inte säga om du inte vill." Adam tog ett djupt andetag och andades ut i en suck. Hans ögon var stängda.

"Nej det är lugnt. Det var en grupp av jägare som hittade dem och några andra varulvar och omringade dem." Adams ögon öppnades och stirrade ilsket in i väggen framför. Mina ögon vidgades en aning av den starka känslan som lyste stark i hans. Aldrig tidigare hade jag sett ett sådant hat brinna i honom.
"De brydde sig inte om att mina föräldrar var oskyldiga och inte skadat en endaste människa." Ett glädjelöst skratt lämnade hans läppar och han skakade sakta på huvudet. "Dem blev torterade i flera dagar och sedan lade jägarna deras kroppsdelar på olika platser för oss andra i min flock att hitta." Jag öppnade för att säga något men bet mig själv i tungan istället. Inget jag sa kunde ge någon form av lindring av hans smärta. Istället återgick vi till ännu en stund av tystnad.

"Vad ska vi göra för att stoppa fler från att skadad eller dödas? Jag tänker att vi försöker samla människor..." jag tystnade av blicken jag fick av Adam.
"Lyssnade du inte på vad jag precis sa?" Jag stängde munnen och tittade frågande på honom. Klart att jag hade lyssnat på vad det var han sa.
"Jo, det är ju därför vi borde samla människor och varulvar som samarbetar med varandra för att skydda de unga och gamla." Jag bet ilsket ihop mina tänder när jag fick ännu en besviken blick av Adam. Jag vet att jag är helt ny i den här magiska världen, men mina förslag är väl inte så kassa? Eller tycker Adam att jag är helt naiv som tror att jag vet bäst om hur man ska skydda människorna...
"Varför ska vi skydda människorna?" Hela min kropp frös till is av den meningen, dem orden. Varför skulle vi inte det? Nästan hela mitt liv har jag levt bland människor och trott att jag var en av dem, självklart skulle jag skydda dem. Det var inte länge sedan Adam hade exakt samma åsikt som jag. Hans föräldrars död tog nog väldigt hårt på honom.
"Jag vet att du vill hämnas dina föräldrar, men det är bara några få av människor som har så grymma hjärtan. Det är omänskligt att straffa alla för endast någon hundradels procent av befolkningen handlingar." Jag skannade Adams ansikte för att se om mina ord nått honom. Mitt försök verkade inte ha lyckats och Adam såg inte glad ut.