Ett misslett meddelande // o.e

2.3 || förlåt

Han hade lovat att ringa henne för en timma sedan men hans kropp saknade ork. Nu hade klockan hunnit passera ett på natten och han ansåg att han borde ringa henne. Han hade efter allt sagt att han skulle.

Två signaler gick fram innan han hörde en igenkänd röst på andra sidan änden. "Hej", det var Nicoles lugnande röst.
Han satte sig till rätta i den stora 160cm sängen och ett svagt leende spreds över hans felfria ansikte. "Hej själv" hans försökte att låta övertygande glad men det skulle nog inte gå lika bra som han hade tänkt. "Ville du prata om något speciellt?" Fortsatte han, sedan blev han tyst och inväntade ett svar.

"Alltså", sade Nicole och försökte formulera sig.
Oscar förblev tyst då han visste att det var något som störde henne djupt som hon ville berätta och han visste att det tog tid, Nicole var inte typen som slängde ut allt möjligt ur henne.
"Det här med Omar,," det dröjde ett tag till innan hon fortsatte.

Medan hon försökte få ur sig ord som skulle bilda meningar satt Oscar och betraktade rummet han vistades i minst femtio procent av hans vakna tid i.

"Vi är tillsammans, han frågade mig om jag ville bli hans idag. Jag svarade ja." Det blev tyst mellan dem, inte ett ljud hördes över linjen.

Tillslut lät Nicole några ord lämna hennes strupe, "förlåt Oscar".

"J-jag då? Det skulle bli vi. Du och jag. Kommer du inte ihåg? Kyssen i Göteborg. Det kändes så bra."

"Förlåt.." sade hon.

Utan att tänka sig för lade Oscar på och lämnade Nicole med en tom linje. Det var som om något brast i honom, inga tårar kom och han visade inga fysiska känslor. Men inombords var han i tussen bitar. Han var mentalt förstörd.

Inte för att Nicole hade valt Omar framför honom, utan för att han visste att Nicole skulle skadas. Omar skulle krossa henne på antagligen ett psykiskt eller fysiskt sätt. Fast vad han än sade så skulle hon aldrig lyssna på honom, hon skulle aldrig få för sig att Omar var en dålig kille.

Han kände sig så värdelös, och att han drog sig själv till vansinne var det ingen som visste.