Ett misslett meddelande // o.e

1.3 || sjukhus

Han steg av tåget som stannade i centrala Göteborg, englit hans vän som bor i Göteborg var det bara några minuter från sjukhuset.
En pirrande och nervös känsla svävades runt i hans mage. Han skulle äntligen få träffa henne.
Tjejen han hade pratat med i månader, tjejen som lyste upp hans dagar.

Han gick mot tågstationen utgång, människor sprang från höger till vänster och vänster till höger. Det var inte en ända kvadratmeter som var tom. Alla hade tåg att passa.

När han väl kom ut och fick tillfället att kolla sig runt skymtade han ett stort sjukhus med fem våningar som vart placerat på andra sidan vägen. Sina steg styrde han dit.

Han steg in i sjukhuset som var färgad i en kritvit färg och gick fram till receptionen. Något han aldrig förstod var varför sjukhus alltid var vita.  "Ursäkta mig." Hans röst skakade en aning när han skulle påbörja en konversation med receptionisten, han avskydde sjukhus. Dem förde aldrig med sig något bra tyckte han.

Receptionisten kollade på honom lättat och visade att han hade hennes uppmärksamhet.

Han skulle precis ställa sin fråga då han hörde gråt och snyftningar som han mycket väl kände igen, de kom från väntrummet som låg precis bredvid receptionen.
Utan att ha ställt sin fråga till receptionisten vände han sig om och såg Nicole sitta i ett hörn med gråten i halsen och röda ögon som hon försökte täcka med sina små händer. Med hans långa ben tog han några ynka steg in i det enkla väntrummet som bara hade några få stolar och gick fram till henne.

Med en duns satte han sig på huk framför henne. "Nicole?", han lade sin hand över henne axel och hon kollade upp för att se vem det var. Utan att säga något slängde hon sig i hans armar vilket fick han att tappa balansen en aning men snabbt var han tillbaka. Med Nicole i hans armar ställde han sig upp och hon lutade sin kind mot hans trygga axel som snart blöttes ner med en massa tårar. Han smekte sin hand över henne hår och försökte lugna ner henne.

"H-hon, hon är borta. Hon kommer inte tillbaka.." Orden som lämnade hennes mun fick henne knäsvag och hon föll i Oscars armar. "Jag är.. Jag är föräldralös"

----
Skriver en Omar novell atm men är osäker om jag borde posta den, tufft tho