Fyra Hemliga Krafter..

Sida 4

Ivory

Efter den långa tråkiga skoldagen så går jag hem. Men inte ett hem som alla andra som består av mamma och pappa och barn. Utan ett ganska stort slott med olika Istronis, det är vad vi kallar oss. Det vi är, lite svårt att förstå eftersom vi inte lever som människorna. Vi hänger med bara våra andar/spöke, men visst vi går ju till skolan, jobb och andra saker i livet men inte alla. Alla kan åka till den andra sidan. Förutom jag, även små barn kan göra det. Men även om vi inte kan så kan vi träffa varandras andar. Och alla gillar Kristian. Vi alla får var sin ande när vi föds, och visst jag har en mamma och pappa men det är inte vår primära del av vårt liv, utan det är andarna, som växer upp med oss och lär oss allting. Jag gillar inte Jacksons ande som heter Rose. Han är den snällaste killen och var min bästa kompis innan men han har en riktig kaxig ande som styr honom helt och hållet. Han åker dit ibland till henne och vi får inte syn på honom i flera dagar. Dem andra brukar leta efter honom men vi bara låter dem vara då vi är vana. Hon brukar reta mig för jag inte kan gå till Kristian men det gör inte Kristian något men jag blir ledsen. Allt jag vill är att vara med honom. När vi inte kan vara med vår ande i den andra världen så blir vi olyckliga. Det är vad vi är födda till...att gå till den andra sidan, det dem brukar säga till mig är att jag ska vara försiktig för att jag kan fastna och aldrig komma tillbaka. Men jag vill inte tillbaka..men jag förstår varför dem säger så. Vi måste kunna skydda varandra och så finns det änglarna i den andra sidan som är de ondaste som finns i den andra världen, men Kristian och dem andra är oskadda av dem förutom vi. Och om vi fastnar...så kan vi dö ganska fort av dessa änglar.
Dem dödar oss för att vi är ett hot..mot deras sort..dem ser oss som dem onda..vi förstår inte hur vi kan vara onda, visst man får kolsvarta ögon, och ser ut som demoner men vi skadar ingen!
Jag går till ett mörkt rum med inga möbler eller fönster och stänger dörren. Sitter ner på golvet och Kristian sitter bredvid mig.
Vi tittar på varandra och ler, om jag bara kunde se honom klarare, om han inte var lite ''osynlig'' Om jag bara kunde röra hans fina vita avlånga ansikte, kolla in mig själv i hans kolsvarta ögon, om jag bara kunde kyssa hans små smala läppar..så hade jag varit lycklig.

Breeze

Efter skolan springer jag in till skogen och förvandlas till varulv, jag försöker nosa runt för att hitta Cleo, hans doft är alltid så annorlunda och äcklig på ett vis men hans ansikte är det gudomligaste jag sett i mitt liv. Jag vet att jag inte kan säga att jag älskar honom...men mina känslor...dem är starkare än allting , starkare än vad jag är. Han hade kunnat få mig att förlora i varje kamp om han bara står bredvid.
Jag letar och letar men lukten är missvisande. Jag förstår inte varför jag inte kan hitta honom som alltid.

Jag märker något är skumt, jag ser dimma överallt...mitt hjärta börjar bulta hårt. Jag känner att något är fel. Jag vänder mig om och ser bara ljus...jag går långsamt dit, jag märker att min varulv form försvinner, jag kan inte kontrollera det! Vafan händer?! Jag är människa igen och jag får panik..det enda jag hinner att se är när någon kommer fram med sina vita vingar fram men innan jag hinner lägga fingret på vad det är så drar någon mig därifrån som bara den.
Jag ser att det är Cleo framför mig, inne i en liten grotta är jag helt plötsligt. Han släpper taget om mig och nu ser jag hur blek han är. Han fixar sitt isblonda hår och kollar på mig frågande.
Jag står helt stilla...står jag här med cleo? Den jag har typ ''stalkat'' i flera år..
-Är du dum i huvudet att gå i skogen helt själv ?? säger han i hans sexiga lugna röst.
Jag är inte såhär fjollig..men de känns som jag kommer svimma. Jag fixar mitt korta hår och det enda jag får ur mig är ''ehh''
-Vi får stanna här lite mer tills dem försvinner...säger han och tar min hand in till grottan.
-Dem kommer säkert leta efter oss. För dem såg oss...du är ganska säker men inte jag..säger han och biter i läppen som att han ångrar det han sa.
-Vem...är dem? Säger jag och harklar.
-Inget att oroa sig över, säger han och stirrar på mig
Jag känner mig ful när jag stirrar på honom...mina kläder är fula..allt är så fel timing. Varför måste detta ske nu?! Varför?! Jag hade alltid drömt att jag skulle vara hur fin som helst...åh nej nu är jag helt ytlig..det är inte jag! Jag är inte sånt, Breeze...kom ihåg det. Du är fin som du är...men den tanken försvinner fort när jag kollar på hur vacker han är.
-Vad heter du? Frågar Cleo och bryter tystnaden.

Vad tycks? Vad tycker ni änglarna ska heta? ^^