Fyra Hemliga Krafter..

Sida 7

Amelia

-Är det något? Frågar Jay medlidande och jag tänker på all vår tid tillsammans, som bästa vänner men vi gled iväg efter ett tag. Jag bara lämnade honom och nu...nu ser han så annorlunda ut, så vacker..så manlig. Hans blonda lockar och hans mörkhyade hy..får mig att tänka på alla våra sommar perioder som vi haft tillsammans.
Jag och Jay var små när vi lärde känna varandra, han räddade mig från några dumma tjejer som höll på med mig i gården och efter det så hängde vi med varandra varje dag. Tills den där dagen jag bara lämnade honom.
-Får jag komma in? Frågar jag ängsligt och han nickar. Jag går in och märker att så mycket har förändrats.
Vi står tysta ett tag och han undrar vad som har hänt, jag kollar mig i spegeln och ser att eyeliner och maskaran har runnit ner till mina kinder. Torkar bort dem med fingrarna och han räcker fram papper till mig. Jag ler och han säger till mig att jag bäst går till badrummet och vill visa mig vägen men jag vet redan vart det är men låtsas som att jag inte vet.
Jag går in och fixar till mig lite..vad kommer jag säga nu till honom? Att jag vill stanna över natten tills jag funderat ut vad jag ska göra? Eller vad..
Han står utanför med en läsk och ger den till mig.
-Kom med mig. Och vi går upp för trappan in till hans rum. Allt har förändrats, inte så tonårigt och heller inte så vuxet. Något mitt emellan. Med en massa färger av grönt och svart som han också alltid tyckt var de finaste, och brukade säga att jag hade finaste ögonfärg någonsin.
Han sitter på sin stol vid skrivbordet och jag på sängen.
-Sååå...vad gör du här? ...efter alla dessa år? Frågar jay och dricker från sin läsk och kollar lite på mig då och då.
-Jag...har ingenstans att gå och tänkte på dig direkt...förlåt om det är fel eller konstigt..säger jag och sväljer hårt, hoppas han inte är allt för sur.
-Berätta vad som hänt då. Säger han.
-Jag kan inte,får inte..säger jag tyst.
-Då får du inte stanna, Amelia. Säger Jay med en bestämd röst.
Första gången jag hör mitt namn från hans läppar på så många år, bara han kan säga det på ett sätt som gör att jag får gåshud.
Jag blir osäker ..men plötsligt får gråt utbrott, han lägger ner sin burk och kommer fram till sängen, och håller om mig.
-Jag ska berätta allt..jag ska..säger jag. Han kollar i mina ögon och jag möter hans blå bruna ögon.
Han torkar mina tårar , jag berättat så småningom allting, får honom att tro på det även fast jag inte kan ge han något bevis..
-Är det därför du lämnade mig bara sådär? Säger han ledsamt.
Jag nickar svagt.

Ophelia

Jag kollar på Cleo som kommer in och tittar förvånat på Breeze, och hon bara ler som en dåre. Jaha..vad är det mellan dessa två? Undrar jag.
-Åh..hon är en varulv fattar du, din trick funkar inte, nästa gång , snälla...kolla om det funkar innan du lämnar någon. Säger jag och suckar.
-En varulv säger du, säger Cleo och kommer nära Breeze.
Jag tittar på honom konstigt, men Breeze..den starka, självsäkra och som inte låter någon göra något bara står helt stilla. Va fan är det som händer?
Nu kommer min moster Amber in..åh herregud tänker jag. Hon tittar på mig med ilska i blicken. Hon luktar och inser att vi har en varulv. Hon attackerar direkt utan tvekan och Cleo försvarar Breeze. Hon trillar ner och ser chockad ut.
Jag går till henne och kollar ifall hon är okej, hon förvandlas och vill också attackera, jag drar i henne men hon är så stark. Cleo tar tag i henne och kollar henne djupt i ögonen och säger till henne att lugna sig medan Farbror Chris håller Amber.
Breeze mjuknar och Fabror Chris tar ut Amber därifrån.
-Wow! Vilken scen, kom vi drar nu Breeze, detta är nog inte smart att ha dig här. Säger jag men ingen lyssnar, Breeze står fortfarande fastfrusen och Cleo håller fortfarande i henne.
-Hallåå?!?!? Kom igen nu, sluta. Säger jag och tar bort dem ifrån varandra.
Dem vaknar till och Cleo rusar därifrån, Breeze bara ler som en dåre igen och jag bara himlar med ögonen.
-Du kommer snart drunkna av kärlek, så gå hem och vi kan träffas en annan dag och jag ska försöka få mer info av min farbror okej? Säger jag.
-Va , nej jag är inte hehe..säger Breeze och bara nickar och går därifrån.

Jag drar fort till samma plats som jag träffade ängeln på. Jag väntar i flera timmar och plötsligt så ser jag ett ljus dyka fram. Jag blir rädd att det kan vara alla dem, och att han kanske lurat mig. Men där är han helt själv.
Hans vingar är så stora och bara reflekterar så mycket ljus så jag får ont i ögonen från långt håll.
Han kommer fort och tar tag i mig och vi virvlar runt upp mot himlen.
-Vad gör du?! Säger jag argt.
-Jag måste gömma dig bland mina vingar så ingen märker att jag är här med dig. Dem kan inte se dig när jag har dig runt mig. Ljuset gör så du inte syns.
-Bara på de här sättet kan vi prata , säger han.
-Men kan vi inte göra det där nere ? säger jag irriterad av hans närhet.
-Nej, det funkar bara här uppe.
Jag tittar på hans ansikte en stund och inser att allting ser så mänskligt ut förutom ögonen.

-Så berätta nu, vad gör ni här, vem är ni, vad vill ni, och varför är du den ''snälla '' och jah, berätta allt är du snäll. Säger jag
-Okej men först, så vill jag veta mer om dig..Ophelia.
-Hur vet du mitt namn ?? undrar jag förvånat