Off sight // Foscar

1.

Hela staden pratade om honom. Den blonda killen som blev allt smalare för varje dag som passerade förbi. Varje kväll var han ute och delade ut lappar om den försvunna killen. Han med de gröna ögonen, charmiga leendet och löftet om att aldrig lämna den blåögde killens sida. Trots det så var det denna anledning som fick honom att fortsätta leta. För de hade lovat varandra att alltid finnas där, aldrig lämna den andras sida.

Trots att dagarna passerade förbi och utvecklades till veckor som sedan blev till månader så fortsatte han.

Trots att kylan gjorde att hans stelfrusna fingrar knappt kunde hålla ordning på högen av papper i famnen och även dagar då det regnade, då det blåste, stormade, ingenting hindrade honom. Ingenting fick honom att förlora hoppet. För han hade bestämt sig, han fanns därute någonstans. Och han tänkte inte ge upp förrän han hittade honom.

För han älskade honom, mer än någon någonsin skulle kunna förstå.

Med en suck låter jag den tjocka tröjan falla till golvet och låter blicken svepa över bilderna som sitter fastkilade i spegelns ram. Bilder på mig och honom, mig och Felix. Och varje gång jag ser dem är det som att kniven som redan sitter fastkilad i hjärtat vrids om ännu ett varv och jag upplever svårigheter att andas.

En knackning mot min sovrumsdörr får min blick att riktas ditåt och möta de väntade ögonen.

"Något nytt?"

Frågar han med en röst som saknar hopp och engagemang. En suck lämnar mina läppar samtidigt som jag skakar på huvudet och sjunker mer på sängen.

"Nej Hugo, inget nytt"

Yttrar jag trött. Jag är mycket väl medveten om att alla i min omgivning, till och med Hugo, har gett upp det sista hoppet. Men jag vägrar tro det, jag vägrar inse, han kan inte vara borta. Han kan inte vara död.

"Oscar vi kanske b-"

"Men ge upp då, jag tvingar dig inte att fortsätta leta, att fortsätta hoppas!"

Fräser jag irriterat fram och hans trötta blick möter min innan han sjunker ner på sängen bredvid mig och begraver ansiktet i händerna.

"Oscar jag vill inte heller inse att han faktiskt är borta, men någon gång måste vi ge upp. Måste vi båda inse. Han är borta, han är död. Du kan inte fortsätta leta efter någon som inte finns längre. Det gör ont, det gör så jävla ont. Men det har börjat sjunka in nu, och det kommer det att göra för dig också Oscar"

Orden lämnar hans läppar i en känslosam ton och smärtan bakom dess betydelse speglas tydligt i hans uttalande. Men jag skakar hastigt på huvudet, reser mig ur sängen och känner hur de salta tårarna spiller över.

"Han är inte död okej?! Han kan inte vara död, han kommer tillbaka. Jag ska hitta honom"

Fräser jag fram innan jag rycker åt mig hans blå superman tröja och lämnar rummet för att ta en sista runda runt hans område innan det är dags för att ge upp för idag.

Jag ska hitta honom.