Off sight // Foscar

13.

De vita väggarna, lukten av sjukdomar och död. Ljudet av gråt, hjärtesorg, förlust. Tillbaka på sjukhuset. I väntan på att få åka hem ligger jag placerad i ännu en av de där dumma sjukhussängarna och väntar. Väntar på beskedet att få åka hem. För jag är frisk, jag mår bra.

Om man bortser från gipset på mitt ben som innebär minskad rörelseförmåga i flera veckor och mitt krossade hjärta som nästan lyckats övertala hjärnan om att det inte ens är värt det. För i månader har jag levt för honom, levt för att hitta honom. Och nu, nu vet jag inte vad min anledning till att fortsätta är längre.

Jag känner mig som en borttappad leksak. Trasig och smutsig. Hemlös och lämnad, borttappad av den som betyder mest. Och om några veckor kommer han inte ens att tänka på mig längre. Han kommer att återgå till killen han spenderat de senaste månaderna med. Han kommer att vakna upp i hans famn, kyssa hans läppar,  glömma mitt namn.

Han kommer att gå vidare och jag kommer att vara fast på exakt samma ställe. För han är fäst vid mig likt en tatuering. Jag kan inte göra mig av med känslorna jag känner för honom. De kommer alltid att vara en del av mig, han kommer alltid att vara en del av mig. Och det gör så ont, så jävla ont. Att veta att jag inte är den enda.

Är det såhär han kände när jag fortfarande pratade med Hugo under vårt förhållande? Var det därför han bråkade, grät och slutligen lämnade mig? För att han kände sig ersatt, kände att han inte var den enda, bara något för nuet.

Och det är detta som får mina förhoppningar att stiga, för det var inte fallet då. Han var aldrig något för nuet, han var alltid den enda. Vilket innebär att jag kanske har fel om vår nuvarande situation, han kanske har en förklaring. Något som tyder på att jag fortfarande är hans, fortfarande är den enda för honom.

I bilen påväg hem från sjukhuset försöker jag ignorera det faktum att han aldrig dök upp. Försöker ignorera minnet av hur jag bad honom att inte dyka upp, jag hoppas innerligt att han inte följt min order.

Men när jag senare den kvällen släcker lamporna för natten och låter rummet slukas upp av mörkret så är inte bara min omgivning mörk. Hela min insida fylls av ett tungt mörker och jag känner hur tårarna trycker på i halsen.

Han följde min order, han kommer inte att dyka upp. Jag kan ha förlorat honom på riktigt.