Off sight // Foscar

14.

Jag vaknar upp av något som kittlar den bara huden på mina armar. När jag försiktigt slår upp ögonen så är jag tvungen att kisa pågrund av solljuset som letar sig in genom fönsterrutorna. Det som mina ögon fångar upp får mig nästan att börja gråta. För mitt i solljuset sitter han som en ängel, med solens strålar som en aura runt hans vackra gestalt och hade inte smärtan i mitt ben och det klumpiga gipset påmint mig så hade jag nästan trott att jag varit död.

Men det är är verkligheten, han sitter framför mig. När jag sträcker ut mina darriga fingrar så snuddar jag faktiskt vid hans varma hud och när jag yttrar hans namn så svarar han lugnt.

"Jag är här Oscar"

Och trots att jag egentligen fortfarande är arg på honom, fortfarande kräver en förklaring, fortfarande tycker mig känna lukten av någon annans parfym när jag lutar mig in så kan jag inte låta bli att kyssa honom. För trots att han kanske har någon annan som betyder något för honom så är han fortfarande den enda för mig.

Han besvarar min kyss, vilket gör mig lite lugnare. Smakar hans läppar annorlunda eller är det bara jag som är paranoid? Är det hans vanliga doft som fyller mina näsborrar eller drar jag in doften av någon annan. Har någon annans doft fastnat på hans kläder? Tankarna blir för många tillslut och motvilligt bryter jag kyssen och sänker ner blicken i täcket för att stoppa tårflödet.

"Vad är det älskling?"

Frågar han oroligt och fattar ömt tag om min hand medan jag betraktar hur en stilla tår droppar ner på täcket.

"Du kom"

Får jag fram med en svag stämma och han hoppar lite närmare.

"Du behöver mig"

Konstaterar han lugnt och jag andas in ett hackigt andetag medan jag med min fria hand pillar lite på det fluffiga täcket.

"Finns det ingen annan som behöver dig mer?"

Frågar jag sorgset och han hoppar ytterligare lite närmare och fångar upp min haka i sin lediga hand. Jag möter hans blick och inväntar svaret med oro.

"Det finns ingen annan Oscar, du är allt. Att bo med någon, att kyssa någon, att vara med någon, det var inte ett val styrt av känslor. Det var överlevnadsinstinkt. För han hade aldrig låtit mig stanna om jag inte gett honom vad han ville ha, och jag hade ingen annanstans att ta vägen"

Yttrar han med en aningen sprucken röst och jag betraktar den sårade glimten i hans ögon vilket får mig att inse vad han egentligen försöker att uttrycka.

"Tvingade han dig? Tvingade han dig till något du inte ville?"

Frågar jag oroligt och på sättet han flackar ner med blicken i täcket i några sekunder inser jag att det är sant. Att han blivit tvingad, utnyttjad, skadad. Och det gör ont i mig. Jag skäms, skäms för att jag trodde att Felix var den som gjort fel, när han bara försökte överleva.

"Det är oviktigt nu Oscar. Jag är här och jag ska stanna. Vi måste bara komma på ett sätt att lösa det här på, vi har en del att prata igenom. Men jag är här, hos dig, och det är allt som betyder något"

Säger han och jag nickar försiktigt och låter samtalet dö ut trots att tankarna forfarande är på helspänn. För ingen skadar min Felix och kommer undan med det, aldrig någonsin.

. . .
ugh min ångestnivå är på typ 100 och mitt självförtroende på 0. Känns som att det jag skriver bara blir fel och kasst right now