Off sight // Foscar

18.

När vi kommer tillbaka till mitt hus så upptäcker jag mina föräldrars bilar på parkeringen och jag möter Felix blick som fundersamt nickar åt mig och jag tar hans hand medan vi går in genom ytterdörren.

"Oscar vart har du-" min mammas mening avbryts när jag kommer in i köket med Felix efter mig och hon flackar förvånat med blicken mellan mig och Felix innan hon chockat slår ut med armarna. "Felix?" Frågar hon förvirrat och han ler försiktigt, prövande.

"När hände det här? När kom du tillbaka? Och varför har ni inte sagt något? Polisen är inblandad i det här, har du bara lurat dem Oscar, vad är det här?" Jag är tvungen att släppa Felix hand för att lyfta händerna i ett försök att lugna ner mammas överflöd av frågor.

"Jag har inte lurat någon" yttrar jag lugnt och Felix är snabb med att fylla i. "Jag kom tillbaka för någon vecka sedan, Oscar ville inte ringa och förstöra er resa men vi kontaktade missing people i veckan om att jag är tillbaka så att de inte arbetar i onödan" fyller han i och jag nickar instämmande.

"Vi ska prata med polisen, vi ska prata med alla som är iblandade. Jag lovar att vi ska sköta det ansvarsfullt men jag, jag var bara tvungen att njuta av att ha honom tillbaka" utbrister jag ärligt och känner hur Felix placerar armen om min midja medan han kysser mig ömt på kinden vilket får mig att le.

"Ja så länge du är okej Felix, vad är det egentligen som har hänt?" Frågar hon omtänksamt och Felix sänder henne ett artigt leende innan han blickar över på mig och möter min blick för ett ögonblick.

"Jag är okej, jag har hållit mig undan ett tag av olika anledningar. Men nu är jag tillbaka och jag och Oscar är redo att lämna det bakom oss" yttrar han och jag nickar instämmande medan jag ler mot honom.

"Ja ni verkar ju ha det mesta under kontroll och jag är glad att ni tar tag i det på ett ansvarsfullt sätt. Skönt att du är tillbaka Felix och att du är oskadd" yttrar min mamma och Felix tackar artigt.

"Som mamma måste jag säga att det är oroligt skönt att du är tillbaka. Jag har varit så orolig för Oscar medan du varit borta, han höll på att gå under utan dig" yttrar hon oroligt och jag begraver genant ansiktet mot Felix axel.

"Mamma" klagar jag med en lågmäld röst men Felix kysser mig endast på pannan och drar in mig i en kram. "Jag höll på att gå under utan honom också" yttrar han instämmande och jag ler.

För första gången på månader kan jag äntligen slappna av och njuta. För han är tillbaka och jag hade inte kunnat vara lyckligare.